Tack för era fina kommentarer. Just nu är livet rätt svart, och tungt. Verkligheten slår till med full styrka. Och avundsjukan kokar över. Hatet. Tankar om "jag borde ha fått ha haft..." när jag ser vad andra människor har. Jag fäller "fula" kommentarer, bara så Cristofer hör. Funderar varför folk har med sig sina barn ÖVERALLT. Fast jag vet att jag också skulle ha haft det. För det har man ju. Och det vill ju jag också ha. Och jag hatar att jag inte får ha det. Jag borde väl också vara värd det?
Jag kan inte längre börja "prata" med små barn som tar kontakt, jag ignorerar dem. Och det hugger i mitt hjärta. Innan förlusten av Emelie skulle jag självklart ha svarat hej till ettåringen i vagnen framför i kön som glatt hejar på mig. Så klart. Men inte nu längre. Jag orkar inte. Det borde ha varit min ettåring som sade hej. Det borde vara min ettåring, i min vagn.
Jag kan inte heller le åt barn i två-års åldern som skrattar så där mysigt som barn gör, kommer på något bus (geniala ideér finns det ju gott om hos barn). Jag bara hatar det. Inte barnen. Bara det:et. Jag borde ha haft en tvååring som kom på små bus och har överflöd av fantasi. Jag borde ha haft en skrattande envis tvååring.
Och spädbarn är nog värst av allt. Som jag hatar, avundsjukan svämmar över, och jag kan inte se på barnen utan en smula hat i mig. Inte hat mot barnet, men hat mot det:et där också. Mot att jag borde ha haft en liten. Jag skulle ha haft. Men ingen ser det.
Ingen ser att jag borde ha haft tre barn. Att jag har tre barn. Att i min parallell värld där har jag tre barn, i mitt andra liv, det som ingen ser. Där har jag mina små änglar med mig. Men varför ser ingen det? Jag vill också stolt kunna prata om mina barn... De hade väl också rätt att få finnas?
Min kurator gav mig förslag att skriva brev till mina änglar. Ett till Emelie, ett till Elsie och ett till William. Där hade hon som förslag att jag kunde skriva ner mina tankar och känslor om dem, min bild av vilka mina barn var och skulle ha kunnat blivit.
Och just nu är livet outhärdligt. Jag orkar inte med mig själv. Och inte med tillvaron. Jag orkar verkligen inte med livet mer just nu.
Därför skriver jag just nu inte så mycket. Jag koncentrerar mig på att leva, så gott jag kan. Sova, äta, andas. Vara med min kärlek. Och göra saker jag kan må bra av.
Och jag har börjat inse att just nu är jag delad i två delar. En del som är logisk och en del som har huvudet någon helt annanstans.
Den logiska vet att jag aldrig kommer få mina barn tillbaka. Den andra delen av mig tror att om jag bara gör vårt hem tillräckligt "fint", städar, plockar i ordning, rensar, gör fint, då kommer jag få med mig ett barn hem. Den delen av mig tror nästan att det är därför mina barn inte fick stanna. För att jag inte är god nog som mamma till dem.... Och när jag kommer på hur jag beter mig.... Gör det ont.
Åh tänk om jag kunde göra nåt eller säga nåt som hjälper dig. Jag har inga ord. Fast jag förlorat två barn själv vet jag inte vad man ska säga. Jag vet inte hur man gör för att överleva.
SvaraRaderaEn sak vet jag, det är för jävligt att nån ska behöva uppleva det du går igenom. Det är ta mig fan omänskligt. Du skulle ju ha dina tre vackra barn hos dig ju.
Jag tänker på er och önskar att livet vore mer humant mot dig och din man. Hoppas hoppas att ni kan finna en väg genom detta mörker. Du är ju längst ner i det svarta hålet just nu. Det svarta som suger åt sig allt ljus och energi. Hoppas det blir bättre och att du kommer att må bättre sen. All styrka till dig. Stora kramar Terese.
Jag är så ledsen för din skull,jag hoppas du vet att jag ofta tänker på dig även om jag inte ofta kommenterar..
SvaraRaderaJag har börjat ägna mindre tid åt internet och mer åt att må bra..
Men jag läser varje ord du skriver och önskar så att jag kunde hjälpa..
Tycker det här med brev låter som en mycket fin idé..Blev lite inspirerad själv..
Känner så igen den jobbiga känslan att ingen ser,ingen ser det vi har,ingen ser det vi förlorat,ingen ser vår stolthet,ingen ser vår kärlek till våra barn..
Det är så jobbigt att ingen ser,ingen har en aning..
Men samtidigt så kan jag ibland känna att jag är glad att alla inte kan se,för ibland är det så jobbigt att prata om,känner hur orden klumpar sig i halsen och hur tårarna darrar i ögonen..
samtidigt som jag så gärna vill prata om mina barn så är det ibland så jobbigt..
Bäst vore väl om vi fått ha våra barn här,med lycka och glädje..
Tänk om livet fått vara annorlunda..
När jag hade min städperiod så var det nog också lite den känslan men jag tänkte istället "om jag har ordnat hemma så kanske jag kan få bli gravid"
Men samtidigt så var det något jag hade koll på när inget annat i livet gick att påverka så kunde jag alltid städa för det var upp till mig att göra fint..Det var mitt val!
Tycker du är klok som koncentrera på dig,för du är viktigast..
Och kom i håg,du är god nog att bli mamma och du har inte gjort något för att förtjäna detta grymma öde..
Kom i håg att du är världens bästa mamma till världens mest speciella barn..
Många kramar till dig och förlåt för att jag inte så ofta hör av mig men du är alltid i mina tankar..
Vill bara skicka dig kramar
SvaraRaderaHej! Jag har läst din blogg sedan några månader och tycker att du är stark som orkar dela med dig av dina känslor så öppet och personligt.Jag tycker inte att du ska tänka att du inte har fått något levande barn för att du inte är värd det...självklart är du värd det minst lika mycket som alla andra men ödet ville annorlunda och det är så mycket i livet som man inte förstår. Jag tycker att livet har varit obeskrivligt grymt och orättvist mot er men det är absolut inget ni kan rå för och det är inte för att ni har gjort något fel. Jag reagerar lite på hur du diskuterar om att du skulle haft tre barn nu. Du har fått tre barn det kan ingen ta ifrån dig men rent logiskt så hade du nog faktiskt "bara" haft ett barn i nuläget om allt hade gått vägen. Det är ju ganska orimligt att man får tre barn på två år. Jag hoppas att du förstår hur jag menar och inte tar illa upp för detta för det är bara välmenat. Jag tycker att du är alldeles för ung för att redan ha behövt uppleva så många trauman i ditt liv. (Jag har själv två söner som är 20 och 24 år). Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska kunna må lite bättre snart och kunna se framåt igen även om det så klart måste kännas hopplöst på många sätt. Kram Monica
SvaraRaderaFina du! Hjälp, vad jag känner igen mig i dina ord...Jag tänkte att om jag bara inte bröt ihop, så skulle Alice komma tillbaka till oss, om jag inte grät och skrek. Och avundsjukan som river och sliter i hjärtat, den känner jag så väl igen. Jag önskar jag kunde göra något för att hjälpa dig med din smärta, förutom att säga att jag vet att du kommer att klara dig igenom de svartaste perioderna, du kämpar och du klarar det! Det låter som en bra strategi att bara göra det du orkar och inte pressa dig själv, och en fin tanke att skriva brev till barnen. Gör det du orkar, ta den tid du behöver, luta dig mot dem som vill ge dig stöd. Försök att lyssna på hjärnan, inte hjärtat.
SvaraRaderaMassa kramar!
Med tårar i ögonen läser jag din text. Ta hand om dej o din man....en dag.....en dag kan du känna dej lycklig igen bara du orkar ta dej igenom denna jobbiga tid....jag tror på det alltid o det har fungerat under mina snart 39 år. Fast ibland känns uppförsbackarna så höga att man behöver nån att hålla i handen för att klara dem. Puss o kram o ta hand om varandra nu. <3
SvaraRaderaJag skulle så gärna vilja ta bort den stora saknade, sorgen och ilskan ifrån dig. Jag skulle så gärna vilja att du fick ha dina barn hos dig, att det inte slutat så sorgligt. Men det ända som jag kan göra är att visa att du inte är ensam och att jag bryr mig om dig! Jättestor kram!!! Hoppas att du snart kommer att må, i vart fall, lite bättre!!
SvaraRaderaJag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur du känner dig, men du skriver så målande o helt fantastiskt så jag tycker du ska skriva ner dina tankar o all din kärlek till dina barn, skicka in det till ett bokförlag och skicka mig ett signerat ex när du får den utgiven, för det kommer du få. Ge inte upp hoppet om dig själv, du är stark och kommer få en fantastisk framtid med tre underbara änglar som vakar över dig! Även om allt känns tungt o svart just nu så kommer ditt liv oxå bli ljust och underbart snart. Jag har lovat att följa din blogg tills du får ett levande barn och så som du skriver så är det inte så svår väntan för mig. Massor av kramar från mig. // Linda.
SvaraRaderaMalladesign.blogspot.com