Tack alla ni för stöttande kommentarer! Det är skönt att veta att ni är så många som läser, reagerar och bryr er. Tack. Ibland suger jag åt mig de dåliga kommentarerna som en svamp, det är det som händer när jag öppnar känslorna och känner. Då blir jag väldigt lätt att såra.

Och som Ingela skrev. Det är faktiskt svårt att styra hur mycket graviditet och barn man vill ta in. För det är inte alltid man kan få styra det. Det kommer upptryckt i ansiktet på en vart man än går. Det finns reklamer på tv med barn, gravida, det är filmer det är program, det är reklamskyltar... med mera! Så det är inte bara att sätta på tv:en eller radion eller gå utanför dörren. Det är en ständig kamp mot känslorna. För alla intryck kommer på en gång. Oftast kan man inte styra att man bara ser eller hör något, ofta är det båda delarna. Och då kommer känslorna... Om någon förstår hur jag menar?

Igår var en riktigt jobbig dag. Riktigt riktigt jobbig. Det var i och för sig fredagen och torsdagen också. Men igår sprack allt. Och jag  var ju så klart ensam hemma. Jag grät så jag skrek. Och jag har inte gråtit så mycket sen vi fick veta att Emelie inte levde längre. Och det var skönt. Skönt och hemskt. För jag var ensam. Och kunde inte sluta. Kunde inte lugna ner mig. Paniken när jag var alldeles klarsynt, tog in allt som hänt och kände. Tillslut visste jag inte längre hur jag skulle reagera. Vad jag skulle göra. Vad jag kunde ta mig till om jag inte fick stopp på allt. Jag kände att någon måste hålla koll på mig. Och vilken tur att jag då kan ringa min älskade mor och få stöttning. Så hon hämtade mig och tog mig från platsen som just då gjorde så ont, mitt hem. Mitt hem utan barn.
Jag tänkte när jag grät som mest att en dusch kanske skulle göra det enklare, skönare, lättare, få mig att varva ner. Men jag fortsatte gråta, och skrika. Och jag känner att jag vill verkligen inte känna igen. Inte om det gör så ont. Och nu är jag rädd att jag ska börja stänga mig igen. För det vore inte bra. Och en panik över det växer nu inom mig. Hemska känsla....

Det gör ont att känna, det gör så otroligt ont! Det gör ont att älska. Och det gör ont att förlora någon. Och någonstans i mig finns det en liten person som säger att det inte får göra ont...
Tyvärr...

Och min mamma tycker att jag ska träffa mer folk. Men jag vill inte. Jag kan inte. Det gör ont. Jag vill ta det i små portioner. Och kanske får det vara jobbigt med människor när man är där jag är? Kanske får det göra ont? Kanske måste jag få ta det lite i taget? Och i min takt? Och min känsla just nu är att jag bara ska göra det jag orkar och känner att jag mår bra av. Men det är ju vad jag känner.
Och jag har ingen aning om vad min mamma ska kunna göra för att underlätta mitt liv för mig. För just nu kan nog ingen annan än jag göra något för mig? Jag måste nog orka ta tag i saker själv.
Kanske ska jag börja ägna dagarna mindre åt att försöka få hemmet "fläckfritt" (som jag nämnt i något tidigare inlägg ang. mina barn och mitt hem) och kanske ägna mer tid åt att göra sånt jag brukar älska att göra? Läsa, skriva, måla, sy, baka...? Kanske kan det göra att jag blir lite mer mig snabbare?

Och just nu ser jag fram emot att det bara är 2½ timme kvar innan Cristofer slutar jobba och kommer hem. Och att han är ledig med mig imorgon. Jag hatar att var själv. Då kommer paniken och ångesten....