Ibland diskuterar vi, Cristofer och jag, om vad som händer i framtiden. Ibland känns det bra. Ibland kommer vi faktiskt fram till något. Ibland lämnas allt som det är för att tänkas på någon annan dag. Men då och då får jag den hemska känslan att jag inte vet vart jag är, eller vart jag ska ta vägen. Hur jag ska leva mitt liv. Och då vill jag bara ha en mall, gå efter det som någon annan säger. För jag orkar inte tänka och agera själv. Kanske är det konstigt, kanske är det inte alls normalt. Kanske går det inte att förstå.
Men ibland vill jag bara vara normal...
Susar in och ger dig en enkel, varm kram!!
SvaraRadera