Det är konstigt hur man kan ha så mycket man vill säga men inte kunna formulera orden...
Jag hoppas jag kommer upp ur svackan jag är i just nu, snart... För det är riktigt tråkigt här nere... De positiva tankarna kommer bara vid enstaka tillfällen, och just nu sakar jag dem... Mycket.
En dag vill jag sitta där med mitt barn i famnen, ett levande barn, ett barn som skriker och rör sig. Ett barn jag sen kan få se växa upp... Men just nu har jag verkligen tappat tron på att den dagen någonsin kommer att komma... Den känns så långt borta. Och så overklig. Så jag kan bara inte tro på den.
Tänk om jag aldrig får uppleva det...?
Ber om att få en universalkontroll till livet... Tack?
Tänker på er och hoppas gnistan finner sin väg tillbaka.. Kramar Alexsandra
SvaraRaderaHej Katarina.
SvaraRaderaDu behöver verkligen inte svara på detta (det är kanske en helt idiotisk fråga), men har ni funderat på att adoptera? Alla har såklart olika inställning till det, men själv tycker jag att det är ett väldigt bra "alternativ". (Vill verkligen inte att du ska ta illa upp, vet att du redan har tre fina barn som aldrig kan ersättas.)
Hoppas att du får känna lite mer positiva tankar snart. Önskar dig allt gott.
Styrkekramar Cecilia