I måndags fick jag för mig att titta på ett program som började på svt1 kl. 20.00. Tror det hette "barn till varje pris?". Så mycket som jag kände igen mig i. Även om det vara "poff" blir barn för oss så känns det ändå som att vi är där. För våra barn blir sjuka, och dör. De kan inte överleva. Men ändå räknas man inte till ofrivilligt barnlös då eller? För enligt vad de sade i programmet involverar det de som inte kan bli gravida alls, de som inte kan bli gravida utan hjälp och liknande.
Alltså inte oss?
Jag sitter och tragglar samma tankar fram och tillbaka, fram och tillbaka.... När kommer vi att få hjälp? Kommer vi få hjälp? Kommer vi någonsin sitta här med ett eget barn? Ibland känns det ouppnåeligt.
Ibland känner jag mig nöjd. Just nu orkar jag inte vara gravid. Jag orkar inte med en massa sjukhusbesök, jag orkar inte med väntan och oron. Jag vill bara vara. Bara vara jag, hitta mig själv igen. Och leva! Framförallt leva. Sluta hålla mitt liv i någon typ av paus status. Jag vill fungera så normalt som möjligt. Vara en 23-åring ett tag...
Nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det som gör ont. Att vi har mist tre små barn. Att ingen av dem kommer tillbaka till oss igen. Att vi alltid kommer vara tre änglar för lite i den här familjen. Att deras tyngd i min famn, deras sparkar i min mage,deras närvaro är något jag saknar så otroligt. Och jag känner mig så ensam.
Jag ser människor i min närhet som väntar barn, som det kanske inte var planerat för. Eller som kanske planerat för det länge. och jag orkar inte. Jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte säga grattis. Jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag går in i läge "noll". Stället där inga känslor kommer åt mig. Och jag slutar fungera. Jag tar inte in något och blir nollställd. Jag vill så gärna säga till dessa människor att jag är glad för deras skull! Men jag kan inte, jag kan inte säga det utan att sanningen hugger mig starkt i hjärtat och talar om för mig vad jag/vi förlorat.
Nu är det några av våra grannar som väntar barn... Och det känns tufft. Vi har ingen kontakt med de här grannarna, förutom att vi hejar när vi möter dem. Men de bor inte långt härifrån. Det kommer höras barnskrik utomhus. Det kommer rulla vagnar förbi. Jag kommer vara tvungen att möta verkligheten på så nära håll.... Det känns tufft.
Varför kunde inte vi ha fått vara normala unga människor? Utan tre förluster i bagaget? Varför har vi inte fått behålla en enda av våra små hos oss?
Tanken slår mig ibland, tänk om Emelie överlevt, varit frisk. Då hade hon varit här nu. 2½ år. Pigg och glad. Envis och underbar.... Tänk om vi inte hade behövt få känna av hur hårt livet kan vara...
Ska nog undvika de här "självskadebeteendet" som det är att titta på gravida, nyfödda och program som handlar om detta eller barnlöshet.
I helgen som var åkte vi till graven och fixade lite höstfint. Vi planterade en tvåfärgad ljung, satte tallris och rönnbär i en vas och så fick han en fin lykta av sin farmor. Där tände vi ett rött gravljus. Och det slog mig att det snart har gått 9 månader sedan jag såg vår underbara lilla bus. Vår William för första och sista gången. Mitt underbara barn....
Det är fruktansvärt tungt att förlora sina barn och inte ha några garantier för att det någonsin ska kunna gå bra, och konstigt vore väl annars. Känner också som du - jag är ofrivilligt barnlös men jag har inga problem att bli gravid. Det är en pytteliten grupp i en även i sig pytteliten grupp bland alla föräldrar här i världen vi har hamnat i :(
SvaraRaderaDu behöver inte vara glad för andras skull, lägg inte den tyngden på dig själv (fast jag vet att det är svårt), låt dig själv känna det du känner oavsett vad det är. Känner igen mig så mycket i det du skriver, och önskar att jag kunde hjälpa både dig och mig själv med de tankarna. Kram!
För mig tillhör ni naturligtvis de ofrivilligt barnlösa!
SvaraRaderaDet är väl inte helt ovanligt att man blir gravid och får missfall som ofrivilligt barnlös.
Bara för att Emelie, Elsie och William föddes/dog så sent i graviditeten kan väl aldrig betyda att ni inte ingår i de ofrivilligt barnlösa?
Ofrivilligt barnlösa är man för mig om man av någon anledning inte har barn oavsett anledning!
Men däremot är det nog betydligt ovanligare att ha det som ni!
Såg på reklamen att det kommer andra personer som har problem i senare program så det kanske kommer?
Har följt en annan blogg flera år och hon fick 15 missfall innan hon fick reda på att hennes moderkakor fick små blodproppar!
Med rätt mediciner och övervakning har hon nu två söner!
Lova att ni inte ger upp hoppet än!
Håller alla mina tummar att Ni får klarhet från forskarna eller på annat sätt!
Stora kramar Tess W
Det är skillnad på den sociala termen "ofrivilligt barnlös" och den medicinska. Den medicinska handlar mer om att inte bli gravid, så långt rätt. Men den sociala, som SVT använder (för alla medverkande har inte medicinska fel - även om just jag har det fast jag är singel), säger ju att man mot sin vilja lever utan barn. Så som ni lever. Mot er vilja utan era barn. Med det tillägget: ni lever utan ERA barn. De barn som har funnits och som ni är föräldrar till. De flesta ofrivilligt barnlösa lever helt enkelt utan barn.
SvaraRaderaSamtidigt har ni medicinska skäl att hamna i samma soppa som de som har medicinska skäl att inte bli gravida. Om jag förstått det rätt när jag varit här tidigare (via Tonci)försöker ni hitta ett sätt att hjälpa nästa barn att överleva? Ni är dubbelt drabbade, dels av att förlora tre älskade barn - dels av att inte veta om ni någonsin får fler barn än de förlorade. Dvs ofrivilligt barnlösa. Också.