Sammanbrott inför morgondagens operation!!!!

Kris jättestor äger just rum inom mig....!!! Nästan så jag önskar att jag inte kan bli opererad imorgon. För det känns precis som att jag inte kommer våga... Jag har fött tre döda barn, men vågar inte genomgå en rutin operation... Löjlig känner jag mig... Ja....!!

Jag känner mig som en treåring, som vill ha någon med sig. Och inte bli lämnad. Varför har jag ännu inte listat ut. Tror det har med känslan av ensamhet och övergivenhet att göra. Rädslan för att jag aldrig mer kommer se Cristofer efter att han lämnar min sida på sjukhuset imorgon. Som att jag kommer vakna och han inte längre finns hos mig, med mig... I mitt liv. Jag vet inte.
Men paniken är enorm!!

Nästan så jag har lust att gå med gallsten hela livet ut, bara för att jag vet hur det känns. Men tanken på att de ska ta bort ett av mina organ (de ska ta bort hela gallan) och hur det kommer kännas sen, det går inte att förstå. Eller ens föreställa sig.

Vill skrika rakt ut och backa ur... HJÄLP!

Just nu känns det övermäktigt. Sjukhus, operation, okänt. Jag klarar inte att tappa kontrollen. Och dessutom vet jag inte ens hur operationen går till (nej för någon läkare som berättat för mig vad det är de ska göra har jag ju INTE fått träffa!). Och det känns olustigt.

Men i övrigt är livet toppen!

Fredag-lördag var jag med min mamma hos mormor och morfar. Som jag saknat min mormor! Och saknar nu när jag är hemma igen. Min goa mormor...
När jag kom hem på lördagen hade min underbara Cristofer köpt en stor bukett blommor, med min favoritblomma i, och så hade han satt upp små post-it lappar här och där på nedervåningen med små kärleksförklaringar. Så fint så jag smälte! Och sakerna han skrev... Påminde mig om varför vi fortfarande kämpar tillsammans. Varför vi inte ger upp. Varför vi klarat av och klarar av dagarna.Och det var underbart! Och han känner mig verkligen utan och innan. Och det är underbart!

Så håll tummarna för att jag får någon timmes sömn inatt. Och att operationen går bra...!