Först vill jag bara skriva att operationen gick bra! Så klart... Den brukar göra det, hade läkarna berättat för mig, men oroliga jag (som opererades senast när jag var 3) var ändå ett nervvrak. Nu har jag blivit av med metallclipsen som satts över såren, och de har läkt fint. 4 ärr blir det... Fina trodde distriktssköterskan, jag hoppas på det. Men jag har fortfarande ont efter operationen (inte såren utanpå magen), inuti är jag fortfarande öm. Men FÖRSÖKER ta det lugnt. Lättare sagt än gjort. Och man känner sig som en 2 åring, för man kan inte göra något själv... Men det blir bättre och bättre....
Jag kan inte ta in att det är december. Även fast det snöar ute, vi har adventsstakar och stjärnor i fönstren, alla fyra adventsljus är tända, Cristofer har nästan slutat på julbordet för i år (sista dagen idag). Ändå vill jag inte ta in att det på lördag är julafton. För om det är den 24 december på lördag, då är det snart 1 år sedan William dog och föddes. Jag undrar om det är därför mitt huvud just nu har lagt av? Jag har nästan blivit lika apatisk som jag var för ett år sedan, utan att jag medvetet ältat vad det är för månad och hur lång tid det är kvar tills det är ett år sedan William föddes. Senaste 14 dagarna har jag varit så uppslukad av min operation så jag har knappt hunnit tänka på det.
För ett år sedan var varje ögonblick ett under. Varje timme vi fick med William var otrolig, för vi borde inte ha fått en enda till. För ett år sedan borde han redan ha varit död, enligt läkarna. Men han levde. Vår lilla kämpe, lilla bus, han levde. Känns overkligt att jag för ett år sedan hade en sparkande och bökande liten bebis i min mage. Det känns som att det aldrig hänt. Känns som att vi aldrig kommer få uppleva det igen. Känns som en dröm, en overklighet....
Jag borde plugga, har massor att ta igen nu när jag varit hemma efter operationen och inte klarat av att plugga. Men jag kan inte koncentrera mig. Det går inte...!! Verkligheten har börjat slagit mig. Ännu en jul utan bebis. den tredje julen efter att det ofattbara blev en del av vårt liv. Tredje julen utan Emelie, andra utan Elsie, och första utan William. Jag minns alla "deras" jular, när de låg i min mage. Så olika de var. Med Emelie var allt bara underbart konstigt, vi skulle ha en bebis hos oss julen efter. Med Elsie var det nervöst men samtidigt underbart, för nu skulle vi ju ha en bebis året efter (för det som hände Emelie skulle väl inte hända igen!?). Med William var julen i ett dunkel, svart, suddig, outhärdlig. Jag var stor och klumpig, hade en underbar liten bus som sparkade och levde om (han som de sade borde vara död), kunde knappt sätta på mig mina egna strumpor... Det var underbart att han levde och rörde sig, men samtidigt den hemska känslan av att det när som helst var slut. Alla besök för att lyssna på hans lilla hjärta. Det pickade på, han kämpade. Sparkade. Han levde, han ville leva... Känslan av att inte veta om han skulle finnas kvar dagen efter.
Samtidigt hade jag en farmor som var väldigt sjuk, i cancer. Hoppet fanns fortfarande att hon skulle klara sig, att det skulle gå att operera. Men hoppet dog, strax efter William. När de meddelade att det var för sent. Cancern hade spridit sig.
I år blir en annorlunda jul. I år blir en jul utan någon bebis i magen. Det blir en jul utan oro för att ett barn ska dö. Det blir en jul där vi säger att "nej vi kommer inte ha en bebis hos oss nästa jul heller. Men någon jul, då ska vi ha en vi också". Det blir en jul utan min fina farmor. En jul olik många andra.
Men jag hoppas ändå att det blir en bra jul.
En lugn jul.
Nästa år blir vårt år, nästa år ska inga av våra barn dö. Nästa år ska vara ett år utan alltför mycket tänk på barn. Nästa år ska koncentreras på det som är viktigast i vårt liv. På de människor som betyder mest för oss. Nästa år ska vi lägga all energi på varandra. Nästa år ska vi ta steg mot framtiden. Nästa år ska bli ett lugnt år. Ett glatt år. Ett år där vi ska tänka framåt och bara njuta av vardagens lunk.
Nästa år kommer första resultatet från forskningen. i februari om jag minns rätt. Och jag hoppas de kan ge oss ett bra besked.
Jag hoppas att eran jul kommer bli bra! Om jag nu inte tar mig tid (och kommer på!) att jag ska sätta mig här något mer innan jul...!
Och imorgon, då kommer världens bästa upp till oss...! Min fina Camilla kommer hem under jul innan hon drar ut på ett halvårs äventyr i Asien! Och som jag längtar efter henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar