Skrämmande känsla...

Sen i lördags har jag haft en konstig känsla.. Och jag gillar den inte. Jag kan inte sätta ord på hur den känns, men det känns inte bra. Det är som en stressande, gnagande, tryckande, ångestladdad känsla. Och jag blir inte av med den. Jag vet inte vad som orsakat den, och jag kan inte få det att sluta...
Jag antar att det ligger begravt någonstans varför jag känner såhär, för just nu är jag övertygad om att det är en fysisk känsla som framkallats av psykiska orsaker... Men det får väl visa sig...
Jag ber det bara att FÖRSVINNA!!!

Jag vet inte om det är alla tankar som snurrar i mitt huvud sen mötet med forskarna. Om det är tankar om saker som hänt i vår närhet den sista tiden... Om det är något annat som orsakat det.. Om det är för att jag är så besviken på vissa i min omgivning... OM det är för det kommande året. Året då vi bestämt att barn-prat ligger på hyllan. Året som ska bli vårat år...

Kanske är det vad som orsakar det.. Att jag börjar inse att hur mycket jag än längtar efter ett barn hos oss nu, så går det inte. Det kommer inte att hända nu inom den närmsta framtiden...
Det kommer inte bli ett barn nästa år. Först året efter det har vi bestämt att barn ska diskuteras. Kanske är det därför det känns jobbigt i mig nu... Men säker är jag inte...

Hela kroppen skriker efter ett barn. Min kropp skriker att jag inte vill vänta längre, jag vill ha hjälp nu, jag vill ha ett barn hos mig nu. Jag har knappt tid att vänta tills barnet kommer finnas hos oss... Jag har gått tillräckligt många månader för att vi borde ha haft minst ett barn hos oss!!
Fast jag säger åt min kropp att den får vänta, att mitt hjärta får stilla sig, att armarna får krama något annat så länge, att uppmärksamheten och kärleken får läggas på någon annan än på ett barn, så vill min kropp inte lyssna. Den saknar och skriker åt mig hur elak jag är...
Den saknar det den borde ha haft i sin famn nu...
Och planerna inför de kommande åren är inte mina, fast det är jag som uttalar dem... Det är inte de planer som jag ville ha, inte de planer som jag hade från början... De är inte det liv jag ville ha...
De är det liv jag nu måste välja....

Sen när har livet rätt att ta ifrån oss vår valfrihet?

Och vackert väder och tenta plugg... Näe det är ingen bra kombination...