Vita rosor planterade på graven

I fredags planterade vi vita rosor på graven. Igår var vi och kikade på dem, igen. Och vattnade.
Mina fina vita rosor har lagt sig ner, varför då? De viker sig.
Det känns inte kul.
Jag vill att de ska stå där så vackra som de är och blomma på min lilla prins grav.

Det var hårt att lämna hans urna i marken. Det var tungt. Det var hemskt. Det gjorde ont.
Det känns bra att veta vart hans urna är, vart askan efter min son finns.
Det är tungt att stå emot viljan att gräva upp graven och ta honom med mig hem.
Känslan av att han borde vara hos mig överväldigar mig varje gång jag tänker på vart han finns. Varje gång jag tänker på graven.

Men det känns bra, att han har en grav. Min lilla pojk.