Tankar...

Det är dumt med regn... På något sätt får det mig i en viss stämning och vips tänker jag för mycket....

Imorgon är det midsommar, och jag kom att tänka på att midsommar förra året då fanns William fast vi inte visste om det än. Ett år sedan vår prins äntrade vårt liv. Och konstigt är det.

Ibland tittar jag på korten på alla tre barnen och de känns som att det inte har varit på riktigt, det känns så nära men så långt bort. Jag minns varje detalj på dem, men ändå är det som att de inte riktigt varit....
När jag tittar på William blir det tydligare. Varje detalj av den underbara pojkens ansikte är så vackert. Hans små fingrar. Det underbara lockiga håret. Sötnäsan. Allt var ju han. Så mycket han. Och så ont det gör att inte få se det igen. Inte få se honom växa upp och bli allt det jag vet att han hade blivit om han hade fått chansen.

Och konstigast är väl att jag aldrig får chansen att vara mamma till de barnen på det sätt jag trodde... Konstigt...