Ont om ord

Just nu finns det väldigt lite ord hos mig. Jag vet inte alls vad jag ska skriva och låter därför bli.

Försöker ta dagarna som de kommer, försöka studera (för det mesta under föregående vecka med mindre framgång), försöker vara glad och positiv. Försöker hitta livet.
Det är sommar. Och idag regnar det.
Försöker vara glad för det som är. Livet som ändå finns.
Försöker att inte tänka på allt vi förlorat. Alla gånger vi slagits sönder helt och hållet.
Försöker att inte tänka alls.
Försöker att inte tänka på framtiden. Försöker att inte tänka på de som kan få barn bara huxflux. Försöker att inte vara ledsen. Avundsjuk. Försöker att inte längta efter de barn som vi borde ha haft här nu.
Ibland försöker jag nog bara inbilla mig att det var en hemsk mardröm jag levde i. Och nu kanske jag har vaknat? Och så försöker jag glömma mardrömmen.
Ja om det vore så enkelt ändå....

Och på onsdag blir det läkarbesök. Nu har min mamma och min kära sambo tvingat mig att ringa läkare. Har haft hemska magknip till och från sen i april men nu är de värre. Så fort jag ätit så kan jag knappt sitta, inte stå, inte ligga, och absolut inte förflytta mig. Det gör så förbaskat ont. Det blev värre i onsdags och har fortfarande inte gett sig.
Mamma funderar om jag blivit intolerant mot någon mat. Det funderade sjuksystern jag pratade med idag också på. Så då är det väl bara åka iväg och kolla upp det då. För jag vill ju inte ha kvar det.

Och nu är det ju det här hemska, bestämma sig vad som händer i höst. Vad ska jag plugga då? Ska jag klara av att dagpendla till högskolan? Klarar jag det. Kan jag vara borta hela dagarna hemifrån och från Cristofer eller kommer jag bryta ihop? Klarar jag att koncentrera mig på en 100% kurs? Eller ska jag "mesa på" med halvtidskurs i höst också? Beslutsångest...

Näe om man skulle titta på regnet. Eller städa. Kan inte bestämma mig vilket som låter trevligast...