Jag vill till Williams grav, men klarar inte av att gå dit ensam. Jag orkar inte. Jag tänker tanken och då blir jag knäckt.
Cristofer jobbar för många timmar den här månaden och 2 lediga dagar har han haft under hela juli. Jag hatar det. Ibland jobbar han mellan 15-17 timmar, kommer hem, duschar, sover, vaknar och åker till jobbet innan jag ens fattat att det är morgon. Det är för mycket just nu.
Jag klarar det inte.
Mitt hjärta saknar, mina armar saknar, mina ögon saknar, jag saknar dem så hemskt mycket.
Men jag försöker alltid ruska av mig det, vägrar erkänna när någon frågat om jag gråtit. För varför ska jag vara ledsen för något man inte får nämna? Frågar någon har jag ju inga barn...? Så varför gråta?
Varför går jag runt och mår dåligt över något jag inte får nämna. Något jag inte får säga att jag mår dåligt av, för det är ju så länge sen det hände nu. Så många dagar sedan.
Mitt liv kan delas i olika bitar (ja det kan väl de flestas), men om man tar dem med början när jag träffade Cristofer så är det många bitar. Många olika delar av mitt liv.
Och nu vet jag inte hur man lever i min nya livsbit....
- livet när jag träffade Cristofer, när vi var nykära
- livet när vi förlovade oss
- livet när vi flyttade ihop i lägenhet
- livet när vi bestämde oss för att vi ville ha barn
- livet när vi precis flyttat till radhus
- livet när vi var gravida med Emelie (ht -08 till 20 mars -09)
- livet efter Emelie
- livet som gravid med Elsie (ht -09 till 23 januari -10)
- livet efter Elsie
- livet i ovisshet om varför våra barn dött (våren -10)
- livet i hopp om att det inte kommer hända igen (våren, sommaren, början på hösten -10)
- livet som gravid med William (försommar -10 till 6 januari -11)
- livet när vi fick veta hur sjuk William var (november -10)
- livet efter William (efter 6 januari -11, här är vi nog nu)
Problemet är väl att jag inte vet hur jag ska anpassa mig till det nya livet... Eller varför.
Kanske vore det enklast att göra som omvärlden, nu blundar vi och pratar aldrig mer om att dina barn ligger på en kyrkogård. För bara levande barn räknas.
Eller?
Nej det kommer jag nog aldrig att klara... Det är inte jag...
Och nej som jag lever livet just nu kan jag inte fortsätta. Frågan är bara vad jag ska göra och hur jag ska göra för att orka ändra på det....
Min farbror och faster förlorade en dotter direkt vid förlossningen för ca 40 år sedan.
SvaraRaderaDe går fortfarande till graven jag har också varit där vid allhelgonadagen. De har också 4 levande barn men att de sörjer henne trots det är jag säker på.
Så självklart har du all rätt i världen att sörja!
Men som du skrev kan det göras på olika sätt och den processen är du ju mitt inne i nu.
Du kommer att finna en väg som blir rätt för dig.
Jag tänker och tror på dig att du inom tid kan må bättre!
Stora kramar Tess W
Varför är döda barn TABU???? Inget försvinner av sej själv....allt behöver pratas bort. Minnen finns ju kvar innanför dej förevigt. Om vi inte får prata om våra barn som tagits från oss så hur ska vi kunna sörja ordentligt då. Om du pratar öppet om dina döda barn så tror jag att du efter en tid märker att du kommer iväg till gravgården ensam även. MAn behöver få prata, gråta, skrika, ibland även slå nåt o bli förbannad....man behöver känna annars kommer man inte vidare o du behöver göra de 3 ggr om för att bli rensad av dina sorger.
SvaraRaderaTa en stor dyna....krama den....gråt mot den.....slå den o skrik in i den....jag trodde inte på det heller men med några viktiga foton o dynan fick jag tömma en liten bit av mej o orkade vidare igen.
Många styrkekramar till dej o din över arbetande man....vila ibland e också bra :)
Puss o kram!
Annika från Finland
Hej Katarina! Jag hamnade här av en slump egentligen, och blev så rörd och ledsen över dina fina barn. De var verkligen supersöta allihopa. Ibland är livet så svårt att förstå sig på, att det kan finnas sådan orättvisa... Hur som helst så ville jag mest bara skicka dig en varm kram och säga att jag verkligen önskar, hoppas och ber för att du och din man en dag får se dina änglars lillasyskon växa upp!
SvaraRaderaFina du jag kan verkligen förstå att du känner så här. Förstå alla dina tankar men jag vet så klart inte exakt hur du mår, för att förlora tre älskade fina barn nej det kan jag inte veta hur det är. Har mist ett och jag kan fatta att vara utan tre är något så ofattbart att vara med om. Men ni är där i ert liv och några ord som tröst har jag inte. Bara det att jag vill skriva att det inte har gått så lång tid!!! KRAMAR
SvaraRaderaHej Katarina.
SvaraRaderaHar följt din blogg sedan tiden med William. Har läst, hoppats, hållt tummar och gråtit. Man vill så gärna säga ord som kan lindra och trösta, men så bra ord är nog inte uppfunna. Vill bara säga att jag tänker mycket på er och att jag önskar er allt gott. Ta hand om varandra.
Många många kramar!
PS. Klart att inte bara levande barn räknas, era små kämpar är PRECIS lika mycket värda som alla andra.
Hej! Jag kan förstå allt du skriver, men ändå inte. Jag har inte varit med om det själv så det är omöjligt för mig att veta hur det känns. Men jag tycker du ska strunta i vad alla andra säger. Jag tror inte att många kan förstå att ni har fått tre barn. Pga att de kanske inte ser ett barn som ett barn försen det kommer ut ur magen och lever. Men när man bär på ett barn blir man fäst vid det. det är ett liv som växer i ens mage och när det försvinner är det en förlust en sorg. Du kommer inte glömma men det går att hitta en väg i livet som går ut på att du lever ett lyckligt liv men bär på en sorg. Man kan komma till den tidpunkten att man kan vara lycklig även om man bär på en stor sorg. Försök hitta din väg. Om du får ngt att fokusera på, ett jobb eller utbildning lr dyligt så kommer du få lite annat att tänka på och på så sätt bearbeta och gå vidare. Jag önskar er all lycka!
SvaraRadera