Det finns inte många ord att skriva här nu. Därför är det väldigt tyst. Jag vet inte vad eller hur jag ska skriva.
Är det möjligt att känna sig tom och samtidigt full av saknad?
Ibland vill jag bara leva, låtsas att allt faktiskt bara var en mardröm, att det aldrig hänt. Lägga barnplanerna på hyllan några år (så som alla "kloka" människor säger åt oss hela tiden). Men ibland då längtar jag, saknar och vill ha. Jag vill ha det vi förlorat, det vi skulle ha haft, det vi borde ha haft, det som försvann från oss. Ibland vill jag bara börja planera igen. Se ett plus på en sticka, gå på ultraljud, lyssna hjärtljud, känna sparkar, inhandla barnsaker, inreda barnrum, se en växande mage, vara trött, må illa, längta till dagen vi får se den där lilla vi önskar oss.
Och kluven blir man... Kluven blir jag.
Kanske blir det bra, en dag.
De "kloka" människorna pratar ju hela tiden om att vi är unga. Vi har många år på oss. Jag förstår hur de menar, de menar rent biologiskt är det inte för sent ens om tio år för oss. Visst... Men vi har varit inställda sen 2008 på att bli föräldrar. I tre år har vi längtat och väntat. Och bara gått på minor.
Hur många gånger orkar man innan psyket säger STOPP?
När jag ser mig i spegeln ser jag att allt inte var en mardröm. Bristningar från tre graviditeter, tre individer, tre barn. De syns alltför väl... När jag känner vissa dofter minns jag illamåendet, känslan, kväljningarna. Och jag blir illamående igen, fast inte av en graviditet. Av hur livet har blivit. Eller snarare allt som aldrig blev.
Och ändå ska vi sitta här och ha empati, sympati, ork att lyssna på andra ta till oss andras problem. Är det egoistiskt av mig att ibland inte orka? Jag har nog fullt upp med mig själv just nu. Och jag vet faktiskt inte alls hur länge det kommer hålla i sig, innan jag orkar förstå en annan människas vardagsproblem....
Vi människor är byggda som "gnällare" om alla våra problem, stora som små men jag tycker också att den som måste vara lyssnaren inte alltid MÅSTE orka lyssna på andra. Vi människor borde förstå att ibland orkar man bara inte o det har vi alla rätt till. Mina problem i världen kan kännas stora för mej men kan vara pyttesmå åt en annan person. Så enligt min åsikt så ta det lugnt o explodera ibland du bara...man måste inte orka lyssna på andra hela tiden. Ha en skön fortsättning på sommaren vännen.
SvaraRaderaKramar från Annika
Fina du! Det är NI som bestämmer om och när ni vill försöka igen och hur lång paus ni behöver däremellan. Och det är inte det minsta egoistiskt av dig att tänka och tycka att andras problem är små i jämförelse, och svåra att ta till sig. Precis så har jag känn sedan Alice dog, det är först kanske det senaste halvåret som jag lärt mig leva med sorgen på ett sådant sätt att den inte tar över allt, och jag kan känna mig som en lite mer normal, empatisk människa igen. Jag tror det är helt normalt att bli "självisk" av sorg, att det är ett sätta för hjärnan och hjärtat att bearbeta det fruktansvärda. Kram!
SvaraRadera