Dag 3 i mardrömmen

Känns som att jag lever i en mardröm. Allt är overkligt och hemskt. Jag vet inte hur jag ska känna, hur jag ska vara, hur jag ska hantera livet. Helst vill jag slippa hantera allt överhuvudtaget. Men det går ju inte....!

Har varit till bm idag, vår älskade lever fortfarande, 136 slag/min idag också. Vilken otrolig kämpe vi har! Stackars, stackars fina lilla kämpen där inne...! Stackars liten....
Jag kan inte sörja någon som inte är död än, men jag måste få sörja att vår lilla är så svårt sjuk? Att de inte kan göra något för att hjälpa. Jag måste få sörja att vi är mitt i den här mardrömmen...

Är inne på 7:e veckan nu sen vi fick beskedet om att den lilla hade ett sjukt hjärta, om jag inte räknat fel så är det snart 7 veckor sen. Det känns inte mänskligt. Hur ska vi kunna få leva med det här så lång tid utan att de kan göra något för att hjälpa?
Är i vecka 27+5 idag enl. Uppsala. Hur kan livet få behandla oss såhär?

Pratade med min lilla farmor alldeles nyss. Stackars farmor, som har så svårt att hantera känslor och veta hur hon ska uttrycka sig. Stackars farmor som tycker det här är så jobbigt. Samtidigt som hon själv brottas med cancer. Min lilla söta farmor som efter en kvarts prat om hur allt är med mig och den lilla och vad de sade i måndags säger "Ja om den här inte klarar sig så vet jag inte vad vi ska göra med dig. Då får vi se till att du får konstbefruktas eller något". Kan inte låta bli att dra på smilbanden, ibland verkar det vara svårt att förstå för andra... Det är inte befruktningen det är fel på. Det är barnen som får det här hjärtfelet, förmodligen genom vår kombination av gener, men det kan vara från någon av oss också. De vet ju inte varför det här händer.

Försökte få min lilla pappa att komma hit o äta lunch med mig idag, men han hann inte. Så blir själv hela dagen idag också... Igår var jag själv i 10 timmar innan jag fick sällskap... Hur ska jag orka 10 timmar idag också? Fast förmodligen blir det mer än 10 timmar.... Är mer som ska göras på Cristofers jobb idag. Även om han ska få hjälp mellan 10-14 och 15 och framåt (vet inte om det är till han är klar eller inte). Men det kommer ju ta tid i alla fall... Och imorgon börjar han jobba vid 9.30 på tillverkningen och jobbar där till 13 tiden och sen börjar han på krogen 13.30 och är på julbordet resten av eftermiddagen/kvällen. Så han slutar förmodligen runt 23. Så jag ser fram emot imorgon... Själv, en hel dag... Innan han kommer hem kommer jag varit ensam hemma nästan 15 timmar från det han åkte tills han kommer hem... Tur jag ska iväg en sväng imorgon eftermiddag... Får jag komma bort nästan 2 timmar i alla fall... Kanske är det någon som kan "förbarma" sig över mig och ta hand om mig imorgon kväll.... Kanske.

Jag vill inte vara själv nu, om jag bara kunde ha sällskap på något sätt... Tankarna är för tunga när jag är helt själv. De äter upp mig!

Är i alla fall stolt över att jag igår orkade plocka ur och i diskmaskinen och lägga på en julduk på rumsbordet. Låter nog inte som så mycket, men när man helst vill gräva ner sig i en grop så kan jag meddela att det är rätt tufft av mig som orkat göra så pass mycket. Jag orkade till och med göra kvällsmat igår. Till och med komma på själv vad jag ville göra. Det var inte något avancerat. Men jag är stolt som orkade komma på att vi skulle äta något och att något måste vara mat. Och att mat sen blev kyckling, ris och curry....

Tack alla ni fina människor som tar er tid att skriva en liten kommentar hos mig. Visa att ni läser och tar åt er. Det betyder mycket!
Tack