Jag är så knepigt trött. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Hela kroppen värker och vill inte stå, inte gå, inte sitta, inte ligga... Men sova då? Jag vet inte.. Antar att det blir samma sak ikväll som igår kväll, att jag inte kommer vilja sova. Tror att det är rädslan för att vakna i en än värre mardröm imorgon är det som gör att jag inte vill sova.
Känner mig så ensam och isolerad om dagarna. Idag har jag ändå varit iväg flera svängar, men det hjälper inte. Känner mig ensam i min bubbla. I mina tankar. Känns som jag fastnat.
Kan inte låta bli att tänka på alla de barn som har föräldrar som inte tar hand om dem, som inte förstår hur lyckligt lottade de är som har barn.... Hur kommer det sig att små oskyldiga barn hamnar i sånna familjer? Varför har de "så lätt" att få friska fina barn? När familjer som skulle ge så mycket mer för barnen inte kan få behålla dem?
Äh, kanske förstår ni mina tankar, om annars så gör ni det inte....
Men konstigt tycker jag att det är.
Sitter ensam hemma och väntar på att Cristofer ska sluta jobba. Han har en jätte order på jobbet så han får slita ordentligt nu... Men det verkar vara det bästa för honom, att ha något att göra. Att han får tänka på annat, vara sysselsatt. Jag klarar inte av att se honom så nedbryten som han skulle kunna bli om han bara gick hemma med mig och "väntade".
Imorgon ska min lilla pappa med och lyssna på magen. Jag vågar inte gå själv. Har för stor rädsla för att det ska vara tyst. Kanske inte är så konstigt med våra erfarenheter och med vad vi går igenom nu. Men måste erkänna att det känns knepigt att ha pappa med sig imorgon... Är glad för att han ställer upp för sin dotter och följer med när jag tycker att det är jobbigt.
Undrar om man skulle ha ätit någon mat ikväll? Och vad i så fall? Eller macka och te kanske räcker....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar