Gravidhormoner eller surtant?

Kanske är jag båda delarna...

Idag är jag otroligt sur. Värre än citron/lime sur. Bitter. Gnällig. Det var jag en sväng igår också. Men idag är det värre....!

Fick höra idag, hade nog hört det förut men i januari (och då var det lite annat som var viktigare i mitt liv så jag lade nog inte märkte till de orden), att ett av mina kusinbarn har ett hjärtfel. Det ringer någon klocka om att jag har hört det. Men i vilket fall som helst så hade det blivit nämnt något om att vår lilla i magen har fel på hjärtat och det hade resulterat i att en släkting till mig sagt att det lilla kusinbarnet som är fött 3 dagar innan Elsie också har ett hjärtfel. Okej, så långt är det okej. Om det inte vore för att alla ska börja jämföra det. Vi vet inte vad det är för hjärtfel det här barnet har. Tyck att jag överdriver, men sätt dig själv i min situation. Har man tidigare förlorat två barn i hjärtfel, så blir tanken automatisk. Jag vill inte tänka den, men den finns där. Det kan hända igen. Försök då för fan inte trösta mig med att det finns många som har hjärtfel och mår bra. Ja jag vet att det finns de som kan leva med hjärtfel och fortfarande må bra, ja det är ett hopp för oss. Men förstå att det är inte de tankarna som lever i mig?! Och det tröstar inte mig att andras barn med hjärtfel klarar sig, men inte våra! Det tröstar inte alls...!
Med risk för att vara något översur så ska jag fortsätta skriva om vad som rört om min dag. Det lilla kusinbarnet som har hjärtfel och som är född i januari i år ska få ett litet syskon, i början på våren hade mamma fattat det som. Okej trevligt, om det inte hade varit en massa omständigheter runt om som gör att jag mår dåligt av det. Och jag kan inte förstå varför inte 4 barn räcker? De äldsta två är ju snart tonåringar... Nu ska de alltså bli 5 barn i den familjen. Och jag hoppas att ingen här tar illa vid sig när jag tycker att det börjar bli barnsamling i den familjen... Tänker inte gå in på alla detaljer kring den här familjen, men ja... Jag tycker livet blir för mycket just nu. De har ett barn, som lever, och som mår bra (förutom det här hjärtfelet, vet inte vad det är för något för det är ju ingen som berättar saker för mig när det gäller barn i min närhet längre), och nu ska de ha ett till.... Det behöver inte komma några onödiga kommentarer om den här familjen, eftersom jag inte tänker lägga ut så mycket detaljer kring dem så kan det vara svårt att förstå varför jag blir så ledsen/irriterad. Men jag behöver skriva av mig. För jag mår skit av det....

Så varför ska någon sitta och kommentera det barn jag bär på nu och jämföra det med ett barn som redan är fött och tydligt har klarat sig genom graviditet, förlossning, och snart sitt första år? På vilket sätt är situationerna lika? Och näe, i dagens läge kan jag inte "tycka synd om" de som har fått ett LEVANDE barn med hjärtfel. Tyvärr. Den sympatin är borta. Jag sitter här idag och vet inte om jag får behålla min lilla älskade som bor i min mage eller om jag kommer förlora den lilla. Jag lever timme för timme, och dag för dag. Det hjärtfel som de hittat hos min lilla bäs är ett som man inte kan klara sig bra med. Förmodligen inte. Man kommer vara rätt sjuk. Men förhoppningsvis är det ju så att läkaren diagnoserat fel. Men vi vet inte. Jag är så otroligt rädd för att förlora det här också. Så tro inte att du ger mig hopp bara för att du påpekar små barn som lever med hjärtfel och har det bra. Det hjälper inte just nu. Det gör det jag är med om bara ännu hårdare. Jag har redan förlorat två barn! Jag vill inte förlora ett till!

Men tydligen så är det så man ska tänka, på andras otroliga tur... Som bara får barn, vips och hopp, och att de kanske inte är helt friska ska jag alltså tycka är något som är jobbigt?! Vänta här nu, om dessa personer inte ens tagit kontakt med mig i mina förluster av mina barn, de har inte visat sympati med mig, varför ska jag då göra det? Bara för att bevisa att jag är en bättre människa? Näe det behöver jag faktiskt inte vara! Jag klarar mig ändå!

Så kalla det för gravidhormoner eller kalla mig för surtant. Jag skiter i vilket. Eller är jag bara mänsklig som tycker det gör ont när folk slänger mitt öde i ansiktet på mig och sen inte tycker att det är så mycket att må dåligt över?

Lilla bus lever i alla fall fortfarande, och jag välsignar varje dag vi får tillsammans! Idag slog lilla hjärtat runt 150 :) Varje dag lilla bus överlever är ett stort steg, en stor dag. Och varje dag det finns sparkar finns det en gnutta hopp, än är det inte för sent! Imorgon har vi kommit till vecka 24, och dit klarade sig inte Elsie.... Hon dog natten till 23+4. Och Emelie klarade sig förmodligen inte till vecka 24 heller, fast hon är född i vecka 25. Men hon hade ju varit död 1-1½ vecka när hon föddes....

Hoppas hoppas hoppas att den lilla klarar sig.... Jag orkar inte med omgivningens tröstförsök... Eller misslyckanden kanske rättare sagt... Så länge de inte kan rädda min älskade lilla där inne, så stjälper det bara när de ger exempel på barn som klarat sig...

Ikväll ska jag i alla fall göra riktigt god mat, och en kladdkaka till efterrätt! :)

Funderar på att försöka städa, men vette katten om jag orkar det :)