Jag har tappat bort det, mitt leende. Jag orkar inte med det. Orkar inte hitta det. Orkar inte le på riktigt. Jag har under gårdagen och inatt gått ner mig i för hemska tankar. Drömt mardrömmar. Blivit rädd. Ordentligt rädd. När vi ska till Uppsala den 15 november, då kanske allt vi får se på skärmen är ett hjärta som står still. En älskad och efterlängtad som lämnat oss. Då kanske vi inte längre kan få glädjas. Ser de något fel på hjärtat, om barnet fortfarande lever, då är det kört. Då är det bara att än en gång gå igenom allt. Gråten, smärtan, tomheten, skulden. Då är vi tillbaka i det hemska igen. Och då blir det tre barn vi kommer sakna. Allt det här gör mig så rädd. Kanske får jag inte åka hem den måndagen? Kanske får jag läggas in på sjukhus tills allt är över? Tills den lillas hjärta inte orkar slå längre. Kanske måste vi bo i det tomma som är innan man vet utgången än en gång. Måste vi än en gång bli de som går hem tomhänta?
Jag orkar inte med tankarna. De skrämmer mig. Jag är så rädd att hjärtat kommer stå still den dagen. Att vår lilla älskade bus inte kommer få stanna med oss. DET GÖR ONT!
Igår kände Cristofer en spark från lilla bus :) det var den första han har känt, så kändes jätte skönt! :) Annars har lilla bus vägrat sparka när han har haft handen på magen. Men igår, efter mycket envist kännande så fick han sig en liten spark! :)
Ska mitt i mina förvirrade tankar försöka skriva en tenta. Och det går bra? Näpp...
Vill tapetsera lilla barnrummet idag. Men det är mönsterpassning, klarar vi det själva utan någon som vet hur man gör?!
Kära lilla vän,leendet kommer att komma tillbaks,det har just nu bara gått lite vilse..
SvaraRaderaJag känner med dig i din oro,jag kan inte förstå vad ni går igenom men jag vet hur mycket ovisshet tär på en..
Jag håller mina tummar för den 15 och hoppas att livet inte är så grymt så ni förlorar ännu ett barn..
Många kramar