Jag har fastnat i ett hål. Ett mörkt hål. Och det går just nu inte att ta sig upp. Orken finns inte där. Tiden går, men jag vill bara stanna den. Och rädslan försvinner inte. Rädslan för att bli apatisk har förändrats, förvärrats, bytts ut... Nu är det så många andra scenarion som vore värre... Om jag skulle gå in i dem... Och ibland känns det nära.
Varför gråter jag inte mer?
I helgen fick jag prata med mina två närmsta vänner om William. Vi pratade inte mycket om honom. Men lite. Jag fick visa bilder på honom. Berätta om förlossningen.
Men jag grät inte.
Jag såg till att behålla lugnet. Som att jag ville berätta för mina vänner att allt är okej. Jag är okej.
Men jag är ju inte okej.... Inget är okej. Inte än. En dag kanske. Men inte idag. Idag kan jag inte ens se den dagen som livet kommer vara okej igen.
En dag kommer livet förmodligen att vara okej. För bra, det kommer det nog aldrig riktigt att bli...
Och vad jag gruvar mig för träffen med prästen imorgon. Måste vi verkligen skicka iväg vår son på kremering?! Måste han begravas? Varför? Varför måste han vara död? Det känns för hårt och för mycket... Och f*n det gör ont!
Och så var det allt med begravning och var ska han ligga? Och hur ska vi ha ceremonin?
Funderar på att gå upp i rök inatt.. Och slippa ta de här besluten... Jag vill inte... Inte igen.... Tack?
Kommer och drar upp dig ur det där hålet?
SvaraRaderaFast nu komjag på att sorgen du bär som är så fruktansvärt tung är ju kärleken du inte fick slösa..det är alltså kärleken som gör ont. Det som var kärlek gör ont. Men det är ju det enda jag har kvar av mina två barn..den där sorgen..det är det enda, enda jag har så jag tänker bära smärtan med stolthet.
Så länge jag bara kan.
Kanske behöver du få vara i håle med ett tag?
Vila och vara och hämta kraft? Jag kommer med en duk och litet picknick och litet blommor och gör det litet fint till dig i ditt hål..tills det är färdigt -tills du orkar titta ut igen.
Fina fina du! <3 <3 <3 Massa omtanke!
Det går inte att hitta några ord som är bra, som räcker till. Jag har inga barn och jag har aldrig gått igenom det som ni har gjort, så kan inte ens försöka förstå. Men tänker nånstans att även om det inte går att hitta mening med det som skett, så lever ju NI. Trots allt det fruktansvärda. NI finns o fortsätter andas och det finns det en mening med. Jag är inte ett dugg religiös och har därför aldrig gillat uttrycket "Gud ger en bara så mycket som man kan bära", men kanske är det så att just ni kan klara detta. Att ni kommer att klara detta. Jag vill så gärna tro att livet har mer att ge er o att ni också ska få känna lycka. Usch, känns som detta bara blev flummigt, men har följt din blogg sedan ni väntade er prins, och tänker ofta på er o kände att jag ville skriva nåt i alla fall. Finns som sagt inget bra att säga, men skickar massa styrketankar. Kramar Cissi
SvaraRaderaPS. Det va fina bilder du la ut på William.