Torsdag igen då

Idag har jag varit på mitt första pass på sjukgymnastik.... Började 07.00 imorse... Och en timme senare hade ryggen fått sig en omgång! Har åkt på en inflammation i skuldran, och för att förebygga och försöka bli av med den så måste jag arbeta lite med ryggen... Så det är vad jag nu gör! Så är livet på en pinne som min mamma skulle säga då... Själv säger jag att så är livet med fibromyalgi...! Upp och ner och ner igen... Men nu har jag bestämt mig, jag måste börja vara snäll mot mig själv. Så träna upp ryggen skulle vara ett bra första steg.
Jag ska i alla fall gå på sjukgymnastik 2 ggr/vecka nu. Så hoppas det ger resultat och att värken ger sig! Så jag kan använda min vänstra arm igen! (armen och fingrarna domnar bort titt som tätt pga det här)....

Igår efter att vi varit hos prästen så fick jag den här overklighets känslan. Som "det här händer inte mig". Jag kan verkligen inte ta in det. Känns inte som att det är jag som är i min kropp, jag står utanför och tittar på. Som ett litet rollspel/teater som någon spelar upp för mig.... Nästan så jag vill skratta, för den är ju komisk och tragisk samtidigt. Jo men så är det nog. Det måste vara påhittat. Mitt liv och det här ödet. Såklart...!

Försöker sysselsätta huvudet för att inte tänka på det hemska beslut som vi tog igår. Beslutet som gäller vår son. Att han ska skickas på kremering. Nu finns ingen återvändo. Vi kan aldrig mer se honom (inte för att vi "utnyttjat" att han inte varit kremerad tidigare, vi har inte sett honom sen den 6 januari). Men nu känns allt så definitivt. Hemskt.
Men det är nog som Cristofer sa "tänk att det är hemskt att han måste ligga där i kylen och frysa. Nu hjälper vi honom vidare. Han kommer ut i det fria. Och han får en ny sorts frid". Jag försöker tänka så.
Han är klok min älskade. Och han är den enda som kommer i närheten av att förstå precis vad jag känner och tänker i den här situationen. Ingen annan kan komma lika nära förståelse. För det är ju hans barn också. Och (det hemskaste av allt är) han känner mig alltför väl i de här situationerna. Ser när jag har en dålig dag, får fram vad det är, hjälper mig, stöttar mig, ser till att jag tar mig igenom fast jag vill sitta apatisk.... Säger åt mig att lugna ner mig när jag gör alltför mycket, bara för att vara sysselsatt....
Mitt ljus i mörkret!

Så idag har jag kört en maskin tvätt (nummer 2 körs just nu), varit ett pass på gymmet, tagit en lång och varm dusch, duschat av en massa blommor, och kikat runt på bokrea på bokus... Det kliar i mina små ivriga fingrar... Har hittat 6 böcker jag bara "måste" ha!!! Och 3 st som jag har bevakning på. Bl.a. en verklighetsbaserad bok som handlar om en mamma som skjuter sin egen 6 veckor gamla son.... Verkar otroligt hemsk! Så, på något sätt fick jag känslan att den måste jag läsa... Och sen har jag bevakning på en som heter "ängeln Johnny". Också en sån jag bara vill läsa....
Men jag tror nog jag ska unna mig någon ny bok...! Det är jag väl värd? Guldkorn i vardagen?
Och nu funderar jag på att krypa upp i soffhörnet med en bok och bara försvinna in i den ett tag....