Overkligt

Vi har faktiskt börjat prata om gravsten. Overkligt. Jätte konstigt. Är det vad vi ska ha? En gravsten för våra barn? Och så är ju frågan, hur f*n gör man om man vill ha en? Beställa genom nätet eller måste man ta kontakt med en begravningsbyrå? Och måste det vara så dyrt? Igår kollade vi lite på gravstenar på nätet. Och visst borde alla tre namnen få plats på samma sten. Det tror jag. Vi behöver inte ha något efternamn har vi kommit fram till. Bara förnamn och datum. Och det behövs ju bara ett datum för varje barn.
Men vilket barn ska man skriva överst? Det känns ju som att det mest blir Williams grav, isf, det är hans aska som kommer finnas där, men känns som att Emelie borde stå överst? Eller?

För er som undrar så tror inte prästen att det är något problem att ha alla tre namnen på en sten, eller att man har en stor och en lite mindre sten (natursten?) med namnen på. Hon har sagt att man idag får göra nästan hur man vill med det som står på stenar. Och att man har "flyttat" gravar och människor som lagts i minneslund förut. Och då har de fått ha en sten med namn på. Så hon trodde inte att det var något som skulle vara ett problem. Och så sade hon att om vi ville så kunde hon kolla upp om vi fick flytta lite jord från minneslunden och hem till en grav och på så vis "flytta" tjejerna hit hem.

Mycket funderingar.

Och så försöker vi planera in för en roligare framtid.

Vem vet om, när och hur vi kommer få ett levande barn.... Vi måste försöka planera livet utan att planera det runt dagen just idag, om och om igen.

Och så är frågan, hur länge kommer fk förstå att jag inte klarar av att leva än? Och kommer min läkare att skriva ut en månads sjukskrivning till?
Skönt att ha fått "diagnosen" deprimerad i alla fall... Min ena kurator kan numera ge diagnoser, och när jag träffade henne sist så diagnoserade hon mig med depression (eller hur man nu ska förklara att hon gjorde). Får se om läkaren håller med och skriver det (än en gång). Sist stod det att jag visade tecken på djup depression. Men förklara för mig, hur ska jag kunna leva som vanligt?

Sakta men säkert börjar jag nu ta in vad som hänt. Men bara lite i taget. Annars gör det för ont.

Just nu är jag inne i en period där jag skulle kunna sova dygnets alla timmar och helt strunta i att göra något. Inget har någon mening ändå. Det ger mig inte mina barn tillbaka. Inget kommer någonsin ge mig mina barn tillbaka. Så varför ens försöka...? Och världens värsta mamma, ja det känner jag mig som just nu.... Jag kan ju inte göra något för mina barn. Jag kan inte hjälpa dem just nu. Kunde inte göra något. Varför kunde jag inte göra något för att hjälpa dem?
Tankar som snurrar....

Men till något roligare. Igår testade jag att göra en ny sorts tårta. Blev underbart god! Och så gjorde jag sugerpaste och gjorde små rosor till. Och de blev riktigt söta. Så funderar nu på att göra en tårta till min älskade när han fyller 25. Kanske kommer jag lyckas okej i alla fall :)