Jag saknar och längtar lika mycket efter 2 år som jag gjorde när vi förlorade Emelie. Det insåg jag i helgen. Söndagen var Emelies 2 års dag. Och det var den jobbigaste årsdagen hittills... Inte ens Elsies 1 års dag var lika jobbig (fast den bara var någon vecka efter Williams födelse). Och jag fick panik i helgen. Kanske är det här sättet det enda sätt jag någonsin kommer få fira mina barn på. Mina nerver sitter verkligen utanpå kroppen just nu. Var så irriterad, förbannad, lättretlig, ilsken, förjävlig, i helgen. Det var inte roligt. Och det var inte en person jag kände igen.
Ville bara försvinna. Ville bara vara ifred. Skrek åt Cristofer så fort han försökte hjälpa mig att förstå varför jag var så arg. Och när han äntligen gjorde som jag bad (skrek) om, dvs "höll käften och försvann" (som jag skrek åt honom att göra), så brast det. Jag grät och grät och grät. Jag har inte gråtit så ordentligt på hur lång tid som helst. Jag tror det var behövligt. När Cristofer kom "smygandes" tillbaka så sade han, sådär lugnt som bara han kan tala till mig, att det var okej att vara ledsen. Man fick vara förbannad och man får gråta. Fast jag inte ville. Jag ville inte inse vad det var jag var ledsen och förbannad över... Det gör nog för ont att förstå just nu, att förstå vad det är jag gråter över, varför jag är så konstig och inte riktigt mig själv.
Jag saknar våra älskade barn. Det skulle inte vara såhär. Inte i min framtidsvision. Och ibland hatar jag att det här är vår verklighet. Jag vill inte se det som hänt längre.
Min kurator tycker att det är kanon att jag har börjat se och känna efter. Ta in vad som hänt. Men jag tycker bara det är jobbigt. Och hemskt. Men jag måste ta in. Annars kan jag inte bli "mig själv" igen. Så gott som det hår mig själv i alla fall.... Men jag tar en liten bit i taget. Annars bryter hela jag ihop och slutar fungera helt.
Så storstädning av huset pågår. Snart är insidan klar, och förrådet ute är påbörjat. Har lite rensning kvar i vårt lilla rum nere. Sen är det klart. Och bara förrådet/klädkammaren under trappen kvar... Och det är så SKÖNT! Det blir så fint! :) Och det är skönt....
Hatar att jag måste ta mig samman. Jag vill bara ligga i en hög, mer orkar jag inte just nu..... Vill inte bli "normal", jag kommer aldrig mer vara den jag var för lite mer än 2 år sedan. Den personen är borta. Och kanske måste jag sörja henne också? Personen jag förut var? Kanske måste jag både sörja henne och livet som vi inte fick?
I mitt parallella liv har jag tre barn. Tre små blöjbarn. En underbart nyfiken och envis 2 åring, en klåfingrig 1 åring, och en liten (snart) 3 månaders bebis.
I det liv ingen annan ser... Det liv jag besöker ibland, för att orka vidare med det liv som är verkligt för alla andra.
Jag säger som din kurator,det är bra att du känna efter,det går inte att stoppa undan hur länge som helst,tids nog ska det fram och det är bättre att du mår skit nu än att allt rasar om typ 10 år för då kommer det vara svårt att förstå och dessutom hunnit bli så mycket större och värre..
SvaraRaderaMen jag förstår att det är svårt,har själv stoppat undan känslor som är för jobbiga men i längden så håller inte det..Men ta det i små steg så det inte blir övermäktigt..
Det känns skönt att veta att du har kloka christofer,som står kvar även när sorgen river som hårdast och gör mest ont,att han står kvar och tar emot dig när du faller..
Städterapi är en mycket bra terapi,när man inte kan påverka resten av ens liv så kan man i alla fall röja och städa i det man kan påverka..
Jag tror jag sagt det för,ta det i den takt du känner du behöver men stoppa inte undan känslorna för länge..
Många kramar
Det går aldrig att komma över ett barns död, men genom att ge sig ordentligt med tid att sörja så kommer man någonstans fram till en acceptans att det är så här det är. Barnen blir aldrig glömda, aldrig mindre älskade och det är en livslång sorg men det är så här det är, och hur mkt vi än gärna vill att det ska bara var en mardröm så är det inte så. Men man måste ta sig igenom sorg, tillåta sig att vara ledsen, arg, skrika och gråta för att orka komma ut någorlunda hel på andra sidan, om än som en annan person.
SvaraRaderaMitt barn dog för snart 10 år sedan och i höstas var första hösten som gick bra, de andra höstarna har alltid varit jobbiga eftersom jag alltid blivit så ledsen när jag mindes hösten 2001 och mig och min stora mage och hur lycklig jag var, coh hur världen rasade samband med att han dog. Jag har fått fler barn, och jag har haft en bra vardag men det var först då det kändes helt OK att det var höst, utan att göra så där förbannat ont i hjärtat, och det är väl först nu jag inte upplever mig själv som en så sorgsen figur länge, för jag har känt det som att jag spelat ett spel i många år.
Eg en ganska töntig sak. För många år sedan såg jag på Tv, Ghostwisper tror jag. Det handlade om en kvinna vars barn dött som liten och om hur hon inte kunde släppa taget om barnet, så han kunde inte gå över till den andra sidan. I avsnittet fick kvinnan se hur pojkens liv skulle ha varit, hon fick se honom fira födelsedagar, cykla, ta studenten, gifta sig osv, och i och med det kunde hon släppa taget så han kunde gå vidare "i andevärlden". Hon behövde inte undra.
Det kanske är lite fåntigt eg men jag brukar önska att jag oxå kunde få se hur mitt barn skulle blivit. Idag gör sorgen inte lika ont jämt, men saknaden är kvar, liksom kärleken och jag funderar så ofta på vem min son skulle vara.
Du har inte haft tid att sörja, ditt ekorrhjul har gått så fort, med död och vänta barn och död igen. Du har gått igenom mer än vad man någonsin ska få gå igenom. Och dessutom på så kort tid. Ta dig tid att sörja, så du orkar komma ut hel på andra disan igen, du kommer vara så långt ner i botten du kan komma men en dag kommer du kunna ta dig upp igen, men låt det ta tid.
/Karolin