Jag vill bara svära nu, så fula ord som vill krypa ut ur min mun... Skrikas och ventileras... fyfan... HELVETE! Ja det känns som värre kan det inte bli.. Men jag vet att så SKA man inte säga... För då blir livet alltid värre... "det kan aldrig bli värre än att man förlorar ett barn", "det kan aldrig bli värre än att förlora två barn"... Näe aldrig mer att jag kommer tänka eller känna så... Det kan ALLTID bli värre...!!!
Hatar mycket idag... Och någonstans måste känslorna ut.
Jag hade tänkt städa idag när Cristofer jobbar... Hittills har jag inte ens plockat ur diskmaskinen.
Vi var på återbesök till min barnmorska idag. 8 veckors efterkollen... Yep, idag är det 8 veckor sedan vår lilla William föddes, död... Och idag är det 1 vecka och 1 dag kvar tills datumet vi hade med honom.
Jaha, där var det kört. Nu rullar tårarna igen. Översvämning... I min ensamhet... Och jobbigt känns det... Förjävligt. Och särskilt när man nyss varit iväg och pratat om William, pratat om honom, om förlossningen, hur vi mår, hur vi "lever" vidare idag...
Måste man fortsätta leva? Just nu kan jag inte tänka mig en framtid... Hur ska den se ut? Vi får aldrig, aldrig, aldrig, tillbaka våra älskade barn.. Aldrig mer.... Just nu kan jag bara inte förstå hur det ska gå...
Barnmorskan frågade om vi visste något om framtiden, om vi "får" prova skaffa barn igen.. Vi vet inget. Vi vet inte ett jävla skit!
Och jag saknar, saknar så det gör ont... Saknar min William... Min lilla kämpe... Vår otroliga son.
Och jag HATAR att han inte fick stanna med oss... Vad har vi gjort för ont här i världen?
Fick idag berätta för någon om hur stor min lilla son var... Hans 43 cm och 2308 gram... Det känns för mig otroligt... Att barnmorskan ville veta. Och hon sa att ja nog var han stor ändå för att vara född i vecka 30. Och för mig kommer han alltid vara mina stora lilla son... Flickornas lillebror. Underbara lilla.... Lilla skrutten.... fan fan fan... och mer ändå vill jag svära... Han var ju så otroligt livsvillig.... Så otrolig. Hela han. Han kämpade och levde, trots att han inte borde orkat... Stackars min lilla...
Försöker tänka på vad min psykolog har sagt... Att jag får hata, skrika och gråta... Men om jag inte vill då!?! vad händer då?
Försöker tänka på vad hon sagt om att inte bli bitter och missunsam... Det är svårt...
Kan någon berätta varför det är rättvist att våra barn inte finns med oss? Är det någon som kan berätta hur det kan vara rättvist att förlora 3 barn? Är det någon som kan berätta hur man ska orka när dessa 3 barn allihop föds/dör inom loppet av 1 år och 10 månader? Elsie är född 10 månader efter Emelie. Och William är född nästan ett år efter Elsie (det fattades 17 dagar).
Och den 20 mars är det två år sedan Emelie föddes.. TVÅ år... vart har tiden tagit vägen? Och varför står den inte still fast jag ber den om det?????
Nej nu måste jag ha en paus från bloggskrivandet, annars skriker jag nog snart rakt ut... Är mer ord som vill ur mig så återkommer nog senare...
Det gör så ont att läsa dina ord. Du skriver så att jag riktigt kan känna all frustration, all sorg, saknad, längtan.
SvaraRaderaOch nej, det finns ingen rättvisa i det ni har gått igenom, och det är bara ni som kommer att kunna komma på svaret hur ni ska orka komma vidare.
Om jag kunnat så hade jag velat lätta dina axlar om så bara för en liten stund, velat hjälpa dig att bära allt ont.
Massa kramar och all styrka till dig
Snälla du det finns absolut ingen rättvisa i vad ni gått igenom på en så kort tid. Och jag vet att det finns inget som jag kan säga eller göra för att hjälpa dej o få din dag att bli vackrare men styrkekrammar vill jag skicka till dej ändå o en påminnelse om att jag finns här o att jag är intresserad över hur du mår.
SvaraRaderaVarma kramar från Annika Johanna
Nej, det finns ingen rättvisa... Vi förlorade hoppet om det som kunde ha blivit barn redan när de bara var embryon (gjorde 4 provrörsbefruktningar) men var tungt ändå. Mitt försvar för att rädda förståndet var att bli aktiv ateist, för tanken på att det skulle finnas en gud som skulle kunna hjälpa men inte gör det och som inte ingriper mot att barn far illa i andra familjer som har lätt för att få barn, den tanken var outhärdlig.
SvaraRadera