Hatar att påminnas om vad vi inte har, men borde ha haft...! Funderar på om man kan ta bort en liten bit av sin hjärna, ta bort minnena som gör ont... Precis som bitar av mitt hjärta fattas.... För i hjärtat kommer det alltid göra ont, men kan jag inte få slippa minnas hur ont?

Och imorgon ska vi träffa sjukhusprästen igen... Hon ringde igår. Frågade om det inte var dags att skicka vår lilla pojk på kremering snart. Han hade ju legat hos dem väldigt länge.... Så det slutade med ett bestämt möte imorgon. Och efter möte med henne, som förmodligen kommer vara otroligt tungt, så väntar ett möte med läkaren vi hade i hudik. Ska på återbesök. Men vet egentligen inte vad det innebär... Men antar att vi kanske får obduktionssvaren. Forskningen antar jag att de inte kommit framåt med... Så där väntar jag mig inga resultat...

Försöker förstå det som inte går att förstå... Men jag förstår bara inte... Jag kan inte förstå. Jag kan inte ta in vad som hänt, att vi verkligen har fått tre fina barn. Jag minns det. Men jag kan inte se det som en verklighet. Svårt att förklara.... Och hur många barn till är det rättvist att vi ska behöva förlora? Vem har bestämt det här? Och vad har vi gjort för ont i våra liv för att få det här straffet?

Känns som jag är uppdelad i flera bitar. En liten bit av mig som sitter här nu och tänker och funderar, en liten bit som skrattar och har kul med mina vänner, en liten bit som älskar Cristofer och ägnar sig åt honom, en liten bit som vill försöka göra något nyttigt (städa, tvätta, kanske plugga...?) och tror sig klara mer än vad som är möjligt, och tre bitar är utspridda hos mina barn... Bitar som jag aldrig mer får tillbaka... Även om jag lyckas foga ihop de andra bitarna av mig så kommer det aldrig att gå att få mig hel igen...

Jag vill bara få se åtminstone ett av mina barn andas, titta och le.... Tack?