Total stiltje i känslolivet... Och det är nog inte alltid bra... Särskilt inte när det är det vanligaste tillståndet för mig...
Fick en anonym fråga på ett tidigare blogginlägg som handlade om vi hade fått några svar på Williams obduktion. Och svaret är nej. Vi ska träffa läkaren den 16/3 men jag tror inte att vi får veta något nytt då. Jag hoppas att hon kommer kunna ge oss ett svar på när vi får träffa forskarna i Uppsala, de som kanske kan sitta inne med någon teori.... Men än så länge lever vi i ovissheten varför våra fina barn drabbats.
Och ang. lägga upp en bild på vårt fina rum så ska jag försöka ordna det. Nu är det ju inte barnrum på det viset att det är barnmöbler där inne, men det är våra barntapeter på väggarna. Och det känns bra. Det har gått från ett rum man skämts för till ett rum man gärna visar.
Fredag till onsdag ska jag vara hundvakt fick jag reda på idag. Ska passa min fasters hund, den lilla bjäbben... Men det blir nog kanon :) Stackars lilla bortskämda hunden ska komma till "benhårda" mig :) Kan bli intressant. Men nej, på alla sätt skämmer jag nog inte bort hundar... Och jag tycker verkligen inte om när den lilla skäller för ingenting, bara för att få uppmärksamhet. Så får se hur det här blir ;) Nej men det kommer bli roligt!
Annars vet jag faktiskt inte alls vad jag ska skriva just nu... Livet är tomt. Tomt och innehållslöst. Och ibland förstår jag verkligen inget.
Funderar mycket på begravning och vart William ska läggas just nu. Ventilerar väldigt lite, tänker desto mer för mig själv... Jag nämnde idag för Cristofer att jag känner mer och mer för att han ska ha en gravplats med en sten. Där hans namn och datum ska stå. Och sen skulle jag vilja, om det är något man får, ha en liten sten med någon text som är ungefär såhär:
"Till minne av systrarna
Emelie 2009-03-20
Elsie 2010-01-23
som vilar i minneslunden i Gamla Uppsala"
Eller något i den stilen. Men jag vet inte vad Cristofer känner. Och tyvärr tänker jag nog alldeles för mycket på vad alla runt omkring mig ska känna och tycka om vi faktiskt ska ha en gravplats och en sten åt honom och en med flickornas namn på....
Egentligen borde jag inte bry mig om de som kommer tycka att det kommer vara så jobbigt att det finns en gravsten för våra barn.. Men jag vet inte.. Jag tänker för mycket på hur andra ska reagera tror jag....
Och jag vill SKRIKA. SKRIKA SKRIKA SKRIKA!!!!
Vi är nog överens både Cristofer och jag att vad forskarna än kommer säga så är vi inte beredda att ge upp hoppet om att vi ska få ett barn som överlever. Någon dag ska vi ta mod och ork till att våga igen. Men hur och när och under vilka förutsättningar det vet vi inte... För just nu ligger det långt bort i planeringen.... Just nu orkar inte mitt psyke något mer.. Just nu är jag nedbryten så det räcker och blir över...
Jag önskar jag kunde gråta. Gråta och hata. Komma framåt. Börja må bättre. Kunna ta in vad som hänt. Jag vet att han fanns och att han dog, men jag förnekar det oftast ändå. Varför?
Det börjar bli för mycket för mig att ta in, så därför har jag börjat stänga av känslorna till alla mina barn..., Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Men det är väl lättast att säga så. Att jag slutar känna av sorgen och saknaden efter alla, bara för att jag inte orkar ta in mer... Det är för mycket... Och jag vill bara sjunka genom jorden. Sitta i ett hörn. Aldrig mer gå ut. Ge upp allt. Bli apatisk. Ja det är väldigt lockande just nu....
Jag förstår din hopplöshet.
SvaraRaderaTill stor del eftersom jag mist två.
Jag har gjort lika, stängt av.
Jag vet att jag inte kan förändra ditt mående eller skriva saker som gör att det känns bättre heller.
Men jag vill ge dig en stor stor varm kram!
Vännen,jag tycker om dina tankar om Williams viloplats och tankarna runt gravstenar låter som en mycket fin idé--Jag förstår inte varför någon skulle ha emot det eller tycka det är konstigt..Och det spelar verkligen ingen roll..
SvaraRaderaDet du och Christofer vill är det viktigaste..
Men det vet du säkert..
Jag tycker det i alla fall låter som en bra plan,jag måste själv säga att även om jag just nu har lite dåligt samvete över graven så är det mysigt att ha den,mysigt att pyssla på med och ett ställe som gör mina barn lite tydligare..
det är så ledsamt att du måste gå igenom allt,att du måste må som du gör..
Men det är inte konstigt..
Men det är sorgligt..
Och jag skulle vilja krama bort allt det onda men samtidigt så är det här en väg du måste vandra..fast också det vet du säkert..
Tyvärr så är inte vägen med sorg i bagaget en lätt väg att vandra,speciellt inte när det läggs på mer och mer bagage..
Men om du kanske går en liten bit,tänker lite grann,bearbetar lite så kan du sätta dig ner efter vägen och ta en paus från sorgen..
Det är ett tungt lass med sorg du bär men jag hoppas att det en dag blir bättre,lättare..
Men låt det ta dig..
Det sägs att Rom inte byggdes på en dag och dina sår behöver inte läka fort,det får läka i den takt som känns bäst..
om du just nu inte orkar fundera,om du just nu inte orkar känna för dina barn så gör det ingenting..Du älskar dom inte mindre för det..
men det är inte lätt..
Jag hoppas du inte tar illa upp av det jag skriver,jag menar inte att trampa på några tår..
Var rädd om dig och jag tänker mycket på dig..
kramar
Det låter som en jättefin idé att ha en stor sten till William och en mindre på samma plats till flickorna, det tror jag absolut inte ska bara några problem. Och om andra tycker det är konstigt/jobbigt att ni vill ha en vanlig gravplats till er son så är det deras problem och inget ni ska bry er om, han är ju ert barn.
SvaraRaderaJag är jättenöjd med att vi har en gravplats till barnen och tycker att det liksom är trösterikt att veta att jag själv ska ligga där en dag.
Vi har det jobbigt både du och jag just nu, och jag känner så väl igen dina tankar. Om du måste stänga av känslorna ett tag så gör det, du vet själv vad som är bäst för dig just nu. Tids nog kommer de ut igen, när du orkar med det. Det är svårt nog att sörja ETT barn, och bara för att vi "har vanan inne" blir det inte lättare med nummer två och tre, det blir ju värre... Och ni har gått igenom så mycket fruktansvärt, du och C. Försök att hålla fast vid det, att ni har varandra, kramas mycket, gråt när du vill, strunta i de som inte förstår, luta dig mot de som vill stödja er, fortsätt att skriva av dig när du orkar.
Jag kan inte lova att det blir bättre, men jag KAN lova att du och ni klarar av det, och att ni kommer att få fler glada stunder igen så småningom.
Tänker på er jättemycket.
Kramar!
Jag tycker att en graplats med sten för William låter jättefint liksom att få med systrarnas namn.
SvaraRaderaDet är ju ni som skall följa ert hjärta nu.
Det är otroligt skönt att få rå om sitt barns grav, när livet nu velat en så illa. Man får pyssla om och göra fint. Och verkligen visa att personen funnits.
Följ era hjärtan, det finns ju så många fina stenar,stora som små, utmärkande som mindre uppseéndeväckande.
Kanske det finns någon natursten ni skulle tycka om? Sådana brukar bli jättefina.
Väntar in åren här nu, så vi får Lovas sten på plats, allt har blivit att dröja med den. Men snart...
Kram