2 månader utan William

Idag är det två månader sedan vi fick vår lilla William i famnen. Två månader sedan vi blev tvingade att lämna bort honom så hastigt... Bara för att de ville obducera honom dagen efter i Uppsala.... Vi fick 7½ timme med vår fina son... Innan han togs ifrån oss... Och ibland önskar jag att vi sagt nej till obduktion, för de kan inte tvinga oss även om vi är i den situation som vi är.... För den känslan vi fick var att vi blev fråntagna rätten att vara föräldrar till vår son. De få timmar vi fick.... Och idag gör det så ont att det gick så snabbt. Även om jag inte kan förändra något idag.

Älskade William, vår ängel... Vår kämpe. Du med all livsvilja. Du skänkte oss så mycket hopp och glädje. Tack för den tid vi fick låna dig. Min ängel. Varför var du tvungen att vända om så snabbt?

Jag har fått låna tre änglar, de kom till mig, förgyllde min vardag, gjorde mig hel, och vände om innan jag var redo.... Jag ville inte släppa er än. Mammas skatter, de vackraste ädelstenarna i mitt liv. När jag hade er var jag rikast i världen. Mina fina....
Mamma älskar er, saknar er i alla oändlighet. Och jag lever på hoppet att jag en dag får hålla er i min famn igen. Jag kan inte tänka att jag aldrig mer kommer få se er, känna er nära mig.
Livet utan er är outhärdligt smärtsamt, men jag tar mig igenom det. För eran skull. För att ni nog skulle vilja att er mamma fortsatte le, skratta, älska, sakna och LEVA. En dag ska jag vara nära er igen... Tills dess får jag leva med minnet av er så nära hjärtat att det gör ont, om det är enda sättet att vara nära er så klarar jag det. All smärta är värd att gå igenom, för hur det än är så vill jag aldrig vara utan minnena efter er.

Emelie, Elsie och William, jag kan inte förstå hur livet är så orättvist att vi måste fortsätta leva varje dag utan er. Ni är älskade till oändligheten och tillbaka! För alltid ingraverade i mitt hjärta... Älskade barn!