Jag trodde, i ett naivt ögonblick, att jag hade full koll på mina reaktioner om barnen. Och om barn överhuvudtaget. Jag får inte längre den jätte hemska paniken när jag vistas kring små barn (det blir bara ett mindre hugg i hjärtat och saknad som gör sig påmind), jag kan numera svara att "nej jag har inga barn" eller helt enkelt svara "jag har tre barn som inte lever" (alldeles beroende på sammanhanget där frågan ställs). Och jag trodde verkligen att jag hade koll och kunde hantera "allt" och alla frågor som kunde komma om barn.
Det kunde jag inte.
Jag går och läser en retorik-kurs just nu. Och i onsdags hade vi debattövningar. Vi var mindre grupper som inför de andra kursarna skulle debattera ett ämne som vi fått oss tilldelat. När min grupp stod där uppe (jag som har scenskräck och dessutom tycker att hela jag skriker "SORG", fast det nog inte ens går att läsa vad jag varit med om) så fick jag och en annan tjej som debatterade tillsammans frågan om varför åhörarna skulle lyssna på oss, hade vi kanske barn? Och då svalde jag tungan och alla argument jag hade. Jag tappade fotfästet och det blev suddigt för ögonen. Den andra tjejen sade inget. Och när jag fått tillbaka fattningen igen, kändes som en evighet senare, men förmodligen gick det bara 30 sekunder. Så svarade jag nej. Och försökte minnas mina andra argument, och hela argumentationen blev så kass.
Efter debatten var läraren på mig, inför alla de andra 66 stycken som går kursen, och sade att jag hade ju kunnat ljuga och sagt att jag visst hade barn... Mm, visst. Svarade jag. Och ville bara rymma...
Det gjorde så ont. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, och fortfarande idag hugger det. Det gör ont att inte kunna "ljuga" och vara trovärdig i det när det gäller en så, enligt andra, simpel sak. Men det går inte. För mig är det varken sanning eller lögn. Jag har barn, men de finns inte, alltså har jag inga barn. Och det gör ont att tänka på. Ännu värre att nämna.
Jag vet inte alls om jag gör mig själv förstådd just nu?
Men det gör ont att någon vill uppmuntra mig till att "krydda med lite lögn, publiken vet ju inte om det är sant eller inte", NEJ men jag vet hur det ligger till. och det gör ont.
Det var längesedan jag tappade fotfästet så hårt som då. Jag ville bara bli en stor gråtande oförklarlig hög. Men jag svalde det, som jag gör största delen av tiden nu... Och grät inget. Bara mådde piss...
Det kände inte bra.
Det gör ont, att vi kanske aldrig når vår dröm. Kanske kommer vi aldrig ända fram. Kanske bryr sig inte forskarna om vårt "lyckliga i alla dagar" slut... Men det gör ont i oss, om vi aldrig når dit. Och vägen dit är inte rolig, just nu.
Jag trodde inte att förlusten skulle göra så ont igen, längre. Men den slog till med fulla krafter igen. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar