Och idag trillar fingrarna över tangenterna, så kommer det något konstigt ord så är det för att fingrarna har för mycket att säga, men tydligen för lite tid...
Igår kväll kom jag hem från Åland och en helg med spelande... Har varit både roligt och jobbigt...
Imorgon ska jag börja hålla i en skrivarcirkel, ska väl bli kul fast just nu mest skrämmande...
På onsdag ska vi till spec mvc igen, fast det börjar bli så att jag inte blir lugnare av att åka dit. Jag inser att tiden krymper tills de kanske hittar något fel på barnet när vi ska till Uppsala. Och känslan är inte härlig.
Vi har fortfarande inte fått höra om de fått något resultat från USA om proverna. Just nu känns livet väldigt mörkt. Och mitt i detta ska man försöka leva. Och plugga 100% och förväntas delta i allt man varit delaktig i innan oron började igen... Känns pressande.
Det har börjat buffa i magen, och känslan är härlig. Samtidigt som den skrämmer mig. Mitt barn lever nu, jag känner det röra sig, jag vet att det just nu har det bra. Men hur länge till? Kommer jag snart oroa mig för att det inte finns rörelser? Kommer jag snart vara tvungen att ha mitt barn kall i min famn? Tvingas än en gång gå igenom det ofattbara? FÖr tredje gången?
Näe snälla, låt det här vara tredje gången gillt... Annars kommer jag inte orka med livet efter....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar