Då tenderar jag att stänga av. Och det är vad jag gjort nu. Det är därför min blogg knappt har uppdaterats, det är därför jag knappt har pratat med mina vänner, det är därför jag inte varit ute så mycket, det är därför jag mest har sovit, det är därför jag inte orkat med att plugga. Så när jag insåg att allt har blivit mig övermäktigt, så har jag nu valt att hoppa av en kurs som jag går. Det känns förjävligt, påbörjar jag något så kan jag väl för fan fullfölja det. NEJ inte den här gången. Jag orkar inte med att leva. Det är för mycket. Jag håller i en skrivarcirkel, jag har pluggat 100%, varit gravid 100%, orolig 150%, spelat i orkestrar 3 ½ timme i veckan, åkt på besök på sjukhus, till kurator, till barnmorska, till läkare (haft 1-4 besök i veckan). Det skulle behövas fler timmar per dygn för att orka med allt. Det har jag insett nu. Så därför skippar jag lite. Eller jag gör det för att orka leva. För vad är viktigast just nu? Vad är det jag borde prioritera? Egentligen mig själv, mig själv och graviditeten, mitt förhållande. Inte allt runt omkring. Inte vad folk förväntar sig av mig, det ska egentligen inte spela någon roll. Det ska inte få påverka mig. Så nu har jag bestämt mig. Viktigast är Cristofer, jag och barnet. Allt annat får komma efter. Och jag är glad att jag orkar vakna på morgonen och faktiskt kliver ur sängen. Ibland vill jag bara ligga kvar.
Har så mycket besök med olika personer på sjukhus nu. Har kontakt med min barnmorska här i stan, har kontakt med en läkare på spec mvc i hudik, har kontakt med min kurator, min psykolog, har kontakt med en aurora barnmorska, och några till kontakter dit jag blir kallad ibland. Det är bra med stöttning. Jag vill ha stödet. Jag behöver det. Ibland känns det bara övermäktigt. De tittar på mig och deras ögon säger "hur ska du orka" medan de försöker pusha och uppmuntra. Men deras blickar och kroppsspråk bara ifrågasätter hur ska jag klara det. De är medvetna om riskerna att även det här barnet är sjukt. Även om vi ska ha 75% chans att allt går bra, så känns det som att vi inte kommer komma i mål den här gången heller. Jag kan bara inte se oss åka hem med ett levande barn. Det är svårt att förstå hur man kan tänka så. Men det känns konstigare att tänka att jag kommer föda ett levande barn. Det har jag aldrig gjort förut.
Och det har inte kommit några svar från USA på proverna på Emelie och Elsie. Det är frustrerande.
På tisdag ska vi på rutin ul. Får se vad de säger då, vilken vecka de säger att jag är i. Min barnmorska säger 16+3 idag, ul förra veckan på spec sade 16+5 idag, mina beräkningar (med hjälp av internet) säger 17+0 idag. Men jag vet inte vilket man ska räkna på. Så jag hoppas på svar nästa vecka.
Det har iaf börjat fjärila och butta lite smått (ibland) i magen. Och det känns förvånansvärt bra faktiskt. Trodde det skulle kännas jobbigare. Men jag är glad för varje tecken jag får på att barnet lever. Att det är ett barn, det kanske blir vårt levande barn som vi får ta med hem. Kanske.
Vi träffade en aurora barnmorska i tisdags. Hon sade något jag inte tänkt på, hon sade "egentligen så är ni på samma barn nu som hösten -08 när ni första gången valde att bli gravida", och egentligen stämmer det. Vi har samma dröm, samma längtan, som då. Vi är bara två barn fattigare/rikare (beror på hur man ser det). Men vi har fortfarande inte fått hem vårt barn. Vi kämpar fortfarande för att få ett levande friskt barn.
Har funderat mycket kring vad aurora barnmorskan sade. Och kommer nog fortsätta göra det...
Nu ska jag plocka fram lite köttfärs och börja med böngrytan till ikväll!
Hej! Jag ramlade in på din blogg för ett tag sen och har följt den sen dess. Jag har själv förlorat två barn (tvillingpojkar). De föddes för tidigt (v22+4) och gick inte att rädda. Jag har två livs levande barn nu också.
SvaraRaderaJag hoppas av hela mitt hjärta att det ska få gå bra för er och er lilla bebis den här gången. Ni behöver inte en tredje grav att gå till. Ni har fått gå igenom alldeles för mycket redan. Jag håller mina tummar allt vad jag kan för er.
Du gör helt rätt i att sänka farten lite i allt du håller på med. Det är ingen som tackar för att man sliter häcken av sig. Ta hand om dig själv och försök att njuta av att bebisen puttar på dig.
Jag önskar er all lycka. Terese
jag stänger också av,bloggen håller jag igång eftersom det är mitt sätt att ventilera men vänner och familj stänger jag ut,mejl orkar jag inte svara på,middag orkar jag knappt tänka på..
SvaraRaderamen det är nog klokt att till viss del stänga av när man inte orkar,du är viktigast i ditt liv och du vet bäst vad du mår bra av och vad du behöver..
Jag har också svårt att tro och förstå att jag en dag kanske kommer komma hem med ett levande barn,det är inte min verklighet och går inte att föreställa sig,det känns mer rimligt att livet kommer fortsätta jävlas..
Spännande med ultraljud,hoppas allt ser bra ut..
var rädd om dig..Kramar