Fel igen

Nu är det för mycket igen. Nu är allt fel igen...! Det är nu jag vill ge upp, sova i en evighet, slippa vakna... Det är de här dagarna, veckorna, (timmarna?!) jag inte orkar med längre. När det har blivit för mycket med allt. Är det tillåtet att ge upp? När man ändå inser att livet aldrig mer blir sig likt? Jag kommer aldrig få mina barn tillbaka, hur mycket jag än försöker. Det går inte. Och det känns skit. Rent utsagt.
Inatt vaknade jag av att jag gallskrek. Hjärtat dunkade så grannen borde ha hört, och jag var livrädd. Om det ändå vore första gången den här veckan jag vaknat i total skräck. Det är det inte. Ni vet ett sånt där hjärtskärande skrik, som när man tror att man inte kommer leva om 2 sekunder. Så har det varit.

Känner mig som världens tråkigaste person just nu. Jag har bara en fråga..... HUR!? Hur ska jag orka hoppas igen, längta, vänta, skratta, le, planera? Jag kan bara inte hitta orken för det... Fast jag mer än gärna skulle våga hitta ett svar på frågan hur så kan jag inte det. Det skrämmer mig.... Fast inte lika mycket som mina tankar när jag ser barnvagnar, gravidmagar, småbarn....

Livet skrämmer mig.... Kan man kliva av och vila en sväng på vägen?!