Idag är jag orolig. Otroligt rastlös, känner hur tårar bränner innanför ögonlocken, och jag har svårt att sitta still....
Igår var en bra dag, den gick rätt hyfsat. Njöt i den sköna solen och pluggade alldeles för lite...
I söndags var en bra dag, ända till kvällen. Fy fasen vad jobbig den blev då.... Jag bröt ihop. Tillslut låg jag ihop rullad i sängen och bara skakade... Grät, skakade, kved... Verkligheten hann ifatt mig och jag orkade inte springa mer. Tanken på att vi kanske aldrig kan få friska (dvs levande) barn gnagde sänder bubblan mot sorgen... Och jag lät den komma över mig. Tanken på att vi inte har några problem att bli gravida, om vi bara ger oss fan på att vi ska bli det, men att alla graviditeter slutar med en begravning.... DET GÖR ONT! Hur många gånger kommer vi få gå våra 23-25 veckor, lyckliga, "ovetande", hoppandes, innan våra barns hjärtan inte orkar mer...! Vem är det som säger att det blir 3:e gången gillt? INGET! Det finns inget som säger att vi kommer få ett barn som överlever nästa graviditet, även om de håller sten koll...
Så nu är oron som störst... Om det är så att vi måste förbereda oss på sjukhuskontroller, kommer jag att palla det? Måste jag vara beredd på att ställa in mig på att oroa mig igen, eller kan jag slappna av en månad till?
Hej:)
SvaraRaderaDet är så skönt att få dina kommentarer,så skönt att läsa att jag inte är ensam och att det inte bara är i mitt huvud dom här tankarna och upplevelserna finns..Samtidigt som jag är evigt tacksam för det stöd jag får av dig så är jag oerhört ledsen för att du har den erfarenhet du har..
Det finns verkligen ingen som kan lova att ni kommer få hålla en bebis,ingen kan leka Gud och styra..Och det är värdelöst..
Men det sägs ju att det är bättre att älskat och förlorat än att aldrig älskat så det kanske är värt att försöka en tredje gång..
Chansar man aldrig så vinner man inget men det är väldigt höga insatser vi spelar med..
Det kanske inte hjälper så mycket men jag tycker du är så himla stark så jag tycker du måste få ha ledsna dagar fast dom är jobbiga,man behöver inte alltid vara stark..
Bryt ihop och res dig upp sen..
Förstår kanske inte allt,förstår inte den oro du känner men jag har en oro och dom kanske påminner om varandra..
Du vet ju var jag finns om du behöver..
Kramar