Så känns det. Just nu iaf. Kanske vänder det. Men frågan är när....
Känns konstigt, att börja tänka på framtiden. Ska framtiden vara vår nutid? Känns bakvänt... Ibland funderar jag väldigt mycket. Har funderat mycket över hur livet skulle vara om vi fått ha kvar Emelie, om vi aldrig förlorat henne. Men om vi aldrig förlorat henne så har vi aldrig fått Elsie. Och så kan jag ju inte önska. Jag kan ju inte önska att Emelie skulle leva, för det skulle innebära att vi aldrig fått Elsie. Och det känns konstigt. Och kan jag verkligen säga att jag önskar att vi aldrig förlorat Elsie, för om vi aldrig förlorat henne, då skulle vi inte tänka på framtiden nu. Vi skulle sitta här med en snart 1 månaders liten flicka, och må mycket bättre. Men nu är inte verkligheten så. För om verkligheten skulle vara så som vi hade tänkt och trott, skulle vi snart ha firat vår älskade Emelies ettårsdag! Och känns det inte konstigt om något. Hm. Så är inte min verklighet. Jag kan inte säga att jag önskar att vi aldrig förlorat Emelie och Elsie, för då kanske jag säger att jag önskar att vårt nästa barn (ja nog fasiken måste vi väl ändå få var med om ett barn till, tack?!) inte skulle finnas. Känns så konstigt. Och bakvänt. Och jag ångrar inte av mina barn. Älskar dem så otroligt innerligt, fast de inte längre finns med oss. De var älskade från första sekund. Och även om jag skulle vara en av dem som blev gravid under sommaren, nu är det inget som säger att vi planerar det eller kanske kommer bli det utan jag bara spånar (!), så vad är det som säger att vi kommer få behålla det barnet? INGET! För alla odds pekar mot oss. Även om läkarna och forskarna säger att det INTE ska hända igen, men i vår verklighet så förlorar vi barn i 100% av fallen... Så, vad är det man ska tro på? Hur ska man känna och tänka? I de här fallet tror jag varken det finns rätt eller fel svar...
Sitter här och saknar min Cristofer, kom hem till mig snart då! Kan inte de där jäkla kunderna sluta äta, så du får gå hem?! :) Kanske finns en liten småledsen flickvän här hemma som behöver en kram just nu...
Funderar på att göra tacos till kvällen, lite tröstmat har väl aldrig suttit fel?! :) Näe, jag är inte alls galet förtjust i tacos! :)
Jag blir så glad när jag får dina kommentarer,dom verkligen värmer och vet verkligen att dom behövs..
SvaraRaderaÄr inne i en liten svacka just nu och tycker verkligen synd om mig själv och ibland känns det som jag tappar hoppet men det får man inte göra..
Jag hoppas verkligen att ni kommer få uppleva ett barn till,och att det kommer gå bra men jag förstår att ovissheten känns för j*vligt..ibland önskar man verkligen att någon kunde ge en garanti att en dag så kommer vi ha ett levande barn,önskar att någon kunde lova det..
Men det är inte verkligheten,verkligheten är den vi lever i,tyvärr..
Men precis som du säger så kan man ju inte ångra sina barn,våra barn har ju lärt oss en massa,att vi är starkare än vi trodde,att man klarar mer än man nånsin trodde var möjligt..Dom har visat att hjärtat aldrig slutar älskar och att man är lika stolt mamma fast barnet inte finns med oss..
Vi har ju lärt oss en massa och det är väl det vi får vara glada över,att ur allt elände så har vi blivit klokare,lärt känna nya människor och blivit starkare(och tio år äldre)..Skickar en massa kramar för jag tror du också behöver det..Tach för att du finns!!Kramar