Kollade bebis sidorna i tidningen.. FAN vad det svider!!!!! Särskilt när vi skulle ha varit med... Elsie skulle ha funnits hos oss nu. Levande. Gråtandes, skrikandes, skrattandes, bubblande bebis Elsie... Skulle ha varit hos oss. Vi skulle ha älskat varenda litet utbrott, för det betydde att du levde. Vi skulle... vi skulle.. skulle... Ja det var allt det blev.
Varför känns det som det är det enda det någonsin kommer bli? Vad är det här för grymt straff?! Vad spelar det för roll om man inte har problem att bli gravid, när alla ens barn är dömda redan från början. Kommer någon någonsin att få komma ut levande och åka med oss hem? Varför känns det så hopplöst? Varför måste idag bli en sån dag!? Jag orkar inte en till sån dag...!
För oss är risken 100% att det händer igen. För läkarna är risken 0%. För det borde aldrig ha hänt från första början. Är något som aldrig borde hända. Inte skulle kunna hända. Och absolut inte 2 ggr på rad. När båda föräldrarna är fullt friska, jag har varit fullt frisk under båda graviditeterna, inte ätit konstiga mediciner, inget! Det borde inte ha hänt. Inte två unga föräldrar. Som inte bär på någon hjärtsjukdom. Varför har det då hänt oss? 2 ggr. 2 gånger på rad!
VARFÖR!? Varför kan ingen svara mig. Varför ska vi straffas såhär? Det här är vårt straff för att vi ... vad?! Älskar varandra? Är perfekta för varandra? Varför vill något splittra på oss? Varför kan inte vi få förtjäna ett levande barn? Ibland funderar jag om jag hellre skulle vara så att vi inte kunde få barn alls tillsammans... Slippa begrava barn, på barn, på barn... Varför känns det som att vi ska få begrava fler barn innan det är klart? Jag klarar inte det här!
Om vi inte kunde få barn hade vi sluppit den här sorgen, tyngden, skulden... Saknaden av två barn som ändå blev, men inte fick leva vidare... Då hade vi fått hjälp? Om vi inte kunnat få barn. Men nu, näe nu lämnas vi åt vårt öde... Visst de kommer hålla mer koll på hjärtat nästa gång. Men om det är något som funnits från början, och de kanske inte kan upptäcka förtjockningen fören i v. 22, vad gör vi då? Forskarna vi träffade sade att vi skulle bli erbjudna att avbryta graviditeten och att barnet skulle födas. Vadå födas? Födas för att dö? Hur grymt är inte det?! Tänk om det kanske kommer bli det barnet som ändå orkar? Som de kan ta ut lite tidigare, som överlever fast det är sjukt? Men om det inte blir det, vad är det som säger att vi har rätt att säga till när barnet ska dö? Då får det vara kvar hos mig så länge som möjligt. Jag kan inte avsluta ett liv så. Varför ska det här ödets lott vara så grymt? Vi kommer aldrig göra abort, eller avbryta en graviditet. För chansen att felet växer bort kan också finnas enligt forskarna. Eller att barnet överlever fast det har det här felet. Hur kan då jag ha rätt att säga att barnet inte ska få den chansen?
Just nu är livet bara oerhört grymt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar