Förvirrad jag...

En lite förvirrad jag sitter nu i soffan och ugglar...

Idag är jag ledig, imorgon jobbar jag, sen är jag ledig i en vecka ons-ons för en mini-semester. Det ska bli så underbart att bara vara med Cristofer i en hel vecka!!! Han och jag lediga tillsammans! Som jag längtar!

När vi varit lediga färdiga, dvs nästa torsdag, då ska Cristofer på personalfest och på fredagen jobbar jag igen. Vardagen kommer att komma till oss veckan därpå, och den är efterlängtad. På många sätt. Jobb endast mån-fre (för det mesta) för Cristofer och även för mig. Blir plugga mån-fre och några dagars extrajobb. Blir skönt. Kommer vara fullt upp, men jag saknar det! Att ha fullt med saker att göra. Då slipper man hinna tänka så mycket!!

Ändå känner jag mig förvirrad. Jag skulle så gärna ha en annan vardag. Ett jobb jag trivs ok på, en vardagsrutin, ett barn att komma hem till, någon att ta hand om, älska, vara där för, så som jag ville vara för våra tre änglar. Men den vardagen finns inte. Och jag vet inte om den någonsin kommer infinna sig så som jag trodde den skulle göra för fyra år sedan.

Men en dag, då ska jag ha hittat den där underbara meningen med varje dag. För en dag kommer världen att snurra runt och ljusna på ett annat sätt än idag. En dag ska vi ha en underbart hektisk, jobbig, knepig, trixig, knasig, fullt-uppig vardag här också.

En dag kanske jag kan börja känna mig "normalare" igen.

Men just nu, är vardag efterlängtat. Även om det inte är vardag så som jag önskar att det vore...

Bollen i rullning, kan man stoppa tiden en stund då?

Nu är bollen i rullning, ja så skulle jag nog välja att uttrycka det. I veckan ringde en läkare från kvinnokliniken på vårt sjukhus till mig. Han hade fått papper från klinisk genetik i Uppsala. Om att vi ville ha information om donation m.m. Det ironiska i det hela är att det är Uppsala som tydligen har hand om de här frågorna för vårt län, så tjoff tillbaka till Akademiska i Uppsala. Så läkaren jag pratade med då skulle ta kontakt med Uppsala och återkomma. Sagt och gjort, vi lade på och några timmar senare ringde han igen. Han hade pratat med kvinnokliniken där och de som hade hand om donation och information om detta. Så då var bollen i rullning. För de skulle skicka ut en kallelse till oss för ett information/inskrivningssamtal.. Får man vara rädd då? Får man streta emot och vägra en stund? Hur gärna jag än vill ha ett levande barn hos mig så finns det just nu en spärr i mig. Jag har varit gravid nästan konstant i tre år. Och det är faktiskt skönt att ha ett "graviditetsfritt" år. Ett år som inte kretsar kring graviditet/undersökningar/oro/framtidsovisshet. Får man säga att det är skönt, eller är jag otacksam då? Jag känner det just nu som att jag inte är beredd på en ny graviditet. Hur mycket jag än längtar efter att få ha en egen liten att snusa på här hemma, så är jag inte beredd. Jag känner mig inte mentalt redo för all oro en graviditet innebär för mig och min make, och alla i vår närhet. Är det fel av mig? Jag tar gärna informationen, så jag kan ta ställning. Men just nu måste vi få våra liv på fötter igen, vi måste vända oss mot ljuset, ta in det mörka delarna av livet och lära oss leva med fläckarna på solen. Och jag är inte där än. Det vore inte rättvist mot ett barn att ta in den i en värld där föräldrarna eventuellt kommer vara väldigt förvirrade. Och i det här fallet handlar det inte bara om att vara beredd igen på en graviditet och den oron det innebär, det handlar också om att vi måste vara beredd att en av oss inte kommer vara biologisk förälder och allt som det innebär för oss och för vårt kommande barn. En tanke vi måste vänja oss vid. När barnet väl är här kommer det säkert vara väldigt självklart och det kommer vara så högt älskat att jag inte tror att det kommer vara någon fara för den delen. Det barn vi får kommer vara så otroligt efterlängtat! Det är inte generna som är det viktiga, det viktiga är det band vi kommer kunna knyta med det här barnet. Det är relationen vi kommer ha med barnet som är det viktiga. Men någonstans måste vi få sörja att vi tillsammans inte kan bli ett levande barn. Att vi inte kommer hitta spår från oss båda två i barnet. Och jag tror att det är viktigt, att sörja det. För jag tror att det har att göra med att kunna acceptera livet som det blivit. Och kommer göra kärleken till ett växande barn så självklar! Långt inlägg blir det. Orkar ni läsa? Det är så mycket känslor som bubblar att jag inte vet hur jag ska kunna hantera dem... Just nu längtar jag bara efter ett "normalt" liv (finns det sånna?)... En hanterbar vardag. Om det finns? Och jag msåte samla styrka för att orka hantera den nya världen vi ska in i. En värld av konstgjord befruktning, behandlingar, donation, ovisshet och rädsla. Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig svag, jag är inte mer än en människa. Ibland funderar jag hur mycket det är rimligt att en människa får utsättas för och hur mycket man måste orka bära... Life goes on...

Hanterbart?

Har fastnat i en och samma tankebana, när kommer det att bli hanterbart? Förlusten, sorgen, smärtan, vardagen, saknaden....? När kommer den kunna flyta in i vardagen och anpassa sig till en jämn nivå? En nivå där det inte kommer de här otroligt hemska depp-dagarna, när jag bara sitter och gör absolut ingenting. Jag kan inte förmå mig till att göra något. Tyvärr finns det inte riktigt någon sporre till att göra något just nu heller. Och motivationen från andra saknas. Eftersom jag är inte är kapabel till att motivera mig själv skulle det behövas. Men när den uteblir så uteblir min igen motivation. Och deppstadiet inleds. Jag tar mig inte för att göra något, jag känner inte för något. Det känns bara blankt. Deppstadiet är ett helvete. För ju längre jag befinner mig här desto mindre "värd" att komma därifrån känner jag mig.... Ond spiral. Och min minnesblogg för mina barn har plötsligt förvandlats till en deppblogg... You're welcome... Ber om ursäkt för detta! Bidragande orsak är säkerligen att jag just nu är mellan samtalskontakter. Något som kanske inte måste förklaras men jag gör det ändå... När man förlorat tre barn så nära inpå varandra, sen fått veta att jag själv aldrig kommer få genetiska barn, eller hur man nu säger? Har en man som aldrig är hemma, vänner som bor för långt bort för en kram.. Ja ibland tär det lite extra på en. Och då är det bra med en samtalskontakt. Men just nu står jag mitt emellan kontakter. En kontakt som håller på att slussa mig vidare eftersom att jag inte tillhör hennes område längre, pga lite olika saker, och min andra kontakt har "brutit" med mig fram till dess att det är aktuellt att "bilda familj" (eftersom att hon sitter på familjehälsan). Så här är jag, ensam hemma (för det mesta) med mina onda-spiral-tankar, för långt bort från vänner, för nedbruten för att orka ta tag i livet, med en man som arbetar när jag är ledig (och är ledig när jag arbetar), och utan samtalskontakter. En del kanske förstår det, andra inte. Men det tär på psyket att vara med om något sånt här. Och man tar sig inte igenom det ensam. Och blir man ensam under bearbetningen verkar den stanna upp och sen börja gå baklänges. Det är ett helvete. Förstå om ni förstår, döm om ni orkar. Jag orkar just nu inte ens bry mig om det. Idag kommer i alla fall en vän hit, och jag måste försöka ladda upp lite positiv energi innan hon dyker upp. För ikväll vill jag ha trevligt!

Acceptans, nystart, fortsättning, hjälp?

Har inte skrivit så mycket här alls på sistone. Det beror bland annat på tidsbrist, men också på att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig just nu. Och då blir det stopp och inga ord alls skrivs. Vi har haft möte med forskarna igen. De hittar inget. De hittar ingen anledning till varför våra barn utvecklat den här typen av kardiomypati. De hittar inget annat fall att jämföra med. De hittar inga avvikelser på gener och uppsättningar och gud vet allt de undersöker. De hittar inget som säger varför detta fel utvecklats. Och här har jag fastnat. Jag vet dödsorsaken, skönt, men jag kan för allt i världen inte förstå varför de fått detta fel, mindre skönt. Så då är frågan, hur går vi vidare i det här? hur gör vi ett liv av det hela? Och hur ska vi få ett barn i framtiden. Vi måste ge oss in i något nytt. Något jag är otroligt rädd för. Något jag inte har någon information om idag. Och jag vet att det kommer vara nya sorters bloggar jag kommer söka mig till, för stöd och råd och hjälp. Men jag vet att det kan vara någon av er som läser som också kan hjälpa mig med stöd och råd och som kanske kan förstå alla de här känslorna jag brottas med. Även om jag kanske inte har turen att hitta någon som varit med om "allt" precis som mig, även om det kanske bara är en del av min historia som liknar din, så vill jag gärna ha ditt stöd. Egoistiskt av mig, det vet jag. Men nu är det en ny djungel vi ska ut i. Och nu borde vi verkligen kunna klassas som ofrivilligt barnlösa. Och jag önskar att lösningen vore enklare. Men det är den inte.Och fast de inte hittar något fel på mig/oss så måste vi vänja oss vid den här vägen, acceptera att det är så här. Vi måste få till en nystart. Och jag vet inte hur jag ska lyckas med det här. Vi måste in i djungeln med alla er som kämpar så för att få ett älskat och efterlängtat barn, alla ni som kämpar med konstgjord befruktning. Det jag så länge varit rädd för att behöva hamna i. Nu är vi där. Och inget kan jag göra för att ta mig därifrån, om jag vill ha ett barn på "graviditet-föda-barn"sättet. Annars är det adoption. Jag måste acceptera att jag och min älskade man aldrig kommer få ett gemensamt barn på så sätt att barnet kommer ha gener från oss båda. Men jag hoppas att vi kommer lyckas med att känna att det är vårt gemensamma barn ändå... Fast det bara blir en av oss som bidrar med gener... Men hemskt känns det...

Som ni märkt, lite bloggtorka...

Antar att ni som är in titt som tätt märkt att det varit bloggtorka här, ett bra tag... Det kommer förmodligen fortsätta lite till, tyvärr... För mycket i livet som händer. och jag hinner/orkar inte blogga, och jag bloggar för min skull och orkar därför inte känna dåligt samvete för er som är trogna läsare. Jag hoppas ni förstår. Jag tänkte igår att jag skulle skriva ett väldigt positivt inlägg här idag. Det inlägget försvann från mina tankar och helt plötsligt blir nog det här väldigt knepigt inlägg.. Jag är så förvirrad just nu. Jag slits mellan så många olika känslor just nu. Å ena sidan så känner jag mig otroligt dum som sörjer barn som aldrig räknas av någon annan, barn som folk tycker ser äckliga ut, barn som aldrig ansågs vara, barn som bara dog, jag känner mig dum som tror att det är något att sörja. Å andra sidan slits jag i stycken av sorgen, tyngden av saknaden, ödets tyngd, och kan verkligen inte förstå varför just vi nu ska ha drabbats så gång på gång. Varför det inte kan bli en lösning för oss, varför vi måste vara så långt ner i det här. Varför vi måste vara ofrivilligt barnlösa, men ändå inte räknas som det. Vissa dagar överväldigar känslorna mig, alla känslor jag vägrat (och vägrar) att bearbeta... Å tredje sidan försöker jag få ihop att livet är såhär, tre döda barn, inget vi kan göra åt det, jobb/plugg/vardag/döda barn går hand i hand, försöker minnas och hylla dem för den kärlek vi fick uppleva med dem. De här tre delarna är så svåra att få ihop..!!! Och jag funderar, om jag idag, ska åka till graven själv. För första gången. För just nu saknar jag mina barn. Även om de var "äckliga döda"-barn, så var de mina. Och i mina ögon är de den vackraste syn jag någonsin sett. En del av mig och en del av min andra halva, min make... Att få ihop livet just nu är knepigt. Nygifta sedan 2 veckor tillbaka. Ett underbart bröllop, en dag jag fortfarande inte förstår är sann. En dag jag trodde skulle delas med mina barn. En dag där vi inte hade några barn, en dag då vi bara var vi. Inte barnlösa vi. Bara störtförälskade vi..! Och en dag när jag var så otroligt lycklig att vi kommit dit, efter allt. Att vi fick uppleva så mycket lycka och kärlek under samma dag. Jag trodde inte vi kunde få göra det. Och ibland har jag hopp. Ibland tror jag, vågar jag tro, att en dag ska livet vara ljusare. Att hålen i vardagen inte ska vara lika djupa. En dag ska jag våga tro att ett normalt liv är möjligt. Ett liv då jag har accepterat graven för det den är. Ett ställe att minnas våra barn, hata livet en sväng, göra något fint för våra barn. En del av vardagen. Jag vill kunna åka dit och våga minnas att det hänt. Det gör jag inte idag. Därför åker jag inte dit själv. För att jag inte vågar minnas det som hänt. Men idag vill jag försöka. Vill försöka åka dit och göra något fint för våra barn. För min son som ligger där i jorden. Hur konstigt det än känns. En dag ska vi kunna se på livet på ett annat sätt än vad vi gör nu. En dag ska vi ha framtidstro igen. En dag ska vi ha en liten knodd här hemma. En dag ska vi inte längre vara barnlösa. Men jag vågar inte säga när det är, jag vågar inte tro på att det blir än. Men jag hoppas och önskar..!!! Så till alla er som läser, ursäkta om inlägget är rörigt. Det är rörigt i mitt huvud just nu också. Och en dag kommer det stå en massa mer positiva saker i den här bloggen. För er som vill läsa vardagsinlägg (om vår tråkiga vanliga vardag) har jag skaffat denna Längtan efter livet, min livsbok alldeles nyligen som jag tänkte att jag skulle kunna skriva om lite mer vardagliga saker i...

Emelies 3 årsdag

Har föreläsning idag. Och jag känner mig som en levande död. Likgiltig, sakta gåendes framåt, glömmer att svara på tilltal, glömmer vad jag gör...
Näe idag är verkligen ingen bra dag.
Skönt att de här dagarna är få.

Och jag hoppas att den snart är över...

Emelie, så älskad och saknad. Borta, men aldrig glömd. Gömd i våra hjärtan. Vår lilla ängel!

3 år sedan livet vändes på tvären

Idag är det 3 år sedan vi fick veta att Emelie inte levde. Och att vi skulle få ett dött barn. Och det är 3 år sedan hela livet aldrig mer blev sig likt.
På tisdag är det 3 år sedan jag höll min ängel i famnen. Jag kan inte förstå, ibland ter sig allt så overkligt. Har det verkligen hänt?

Älskade Emelie, hur kunde det bli såhär?

Forskarna ringde förra fredagen med lite preliminära besked, men de ville kika upp en sista sak innan de kunde säga om det de hade hittat (som vi fick förklarat för oss lite snabbt vad det var) spelade någon roll. Så nu återstår 1 månad (som testet de skulle analysera nu tar) och sedan skulle de höra av sig med en återbesöks tid till dem. Och då skulle de ha planerat hur vår framtid kommer bli. Vad kommer hända. Hur kommer livet att bli? Då ska de kunna säga hur deras plan ser ut för att vi ska få ett levande barn...

3 år efter att Emelie föddes kanske vi har ett svar på varför hon dog, varför de alla tre dog, vad deras hjärtfel beror på. Kanske kommer vi inte få något svar. För kanske betydde det som forskarna hade hittat ingenting...
Ovisshet, ja jag börjar nog vänja mig vid det...