3 maj

Inte för jag vet vad jag ska skriva.. Men jag uppdaterar ändå...

Hade tagit fel på inlämningsdatumet för min kurs, det är imorgon. Vilket är bra eftersom jag ligger 3 föreläsningar och 104 sidor (engelsk litteratur) efter... Dessutom känner jag paniken över det växa. Och den paniken väcker annan panik... Det som gör att mina små panikattacker framkallas... Känslan när man inte kan andas längre...

Ibland försöker jag övertyga mig om att allt varit en dröm, en mardröm. Att det inte hänt överhuvudtaget. Men sen kommer jag på att jag kan ju inte önska att de bästa som hänt mig, mina fina flickor, är en mardröm. De måste ju vara mitt livs bästa dröm! Såklart...! Inget annat!
Tror inte att alla förstår hur ont det gör... Hur det egentligen känns. Har börjat förstå att jag måste vända mig till de som är mammor på samma villkor som mig. De ser, de förstår, de känner... Som mig. Bara de kan förstå meningen med en dålig dag, och bara de kan förstå att de bra dagarna bara är en dag där man kanske faktiskt tagit sig igenom livet. De som varit med om en förlust lika tung  som vår.
Men ändå, de flesta har förlorat en. Ett barn. Inte två. De flesta har fått någon anledning till varför deras barn inte finns mer. Inte bara "vet inte" svar. De flesta vet innerst inne att det händer inte en gång till. Man blir inte drabbad flera gånger. De flesta... Inte vi. Inte jag iaf. Ingen anledning till varför de lämnade oss. Ingen anledning till varför det inte skulle hända igen. För mig känns det som att jag aldrig kommer få ta hem ett levande barn. Kommer jag någonsin få se mina barn öppna sina ögon?

Skulle kunna skriva mer, men det är bara deprimerande. Försöka spara det tills jag ska sätta mig och skriva inför Tärna. Där kan jag ju vräka ur mig om det här. Det är ju det jag "ska" göra... Synd att sista träffen är nästa gång..

Ibland önskar jag att mina vänner skulle finnas närmare. Jag saknar er... Ibland behöver man bara ha någon som sitter i samma rum som en, och bryr sig även om man inte säger något.