Och ensam... Och det känns TOMT!
I Uppsala sade de som sagt dödsorsaken för både Emelie och Elsie. Men de kan inte hitta vad det beror på! Får man svära långa ramsor då? De kan inte heller lova att vi någonsin kommer få levande barn, inte tillsammans iaf. Men de kan inte heller säga att vi varje gång kommer få barn med det här hjärtfelet. Så, vad gör man då? Man skriker! Gråter, sparkar, slår, i luften (annars får man skäll av sin lilla sambo, om man slår i något annat än luften)... Så det forskarna vi träffade började med att säga var "som ni kanske har förstått så är ni rätt unika. Så unika att vi inte kunnat hitta ett enda fall som är precis som ert". Så tack för det... Bläää!
Men om vi skulle gå åt olika håll, Cristofer och jag, och hitta nya partner då skulle vi förmodligen utan problem få levande barn. Varför ska inte vi kunna få levande barn tillsammans? När jag bara vill vara med honom?! Näe nu känner jag mig less på det här...
När orkar alla andra med att vi är redo att skaffa barn igen? Och varför ska jag tänka mer på det än när jag är redo igen.. Varför ska jag behöva känna mig skyldig för att jag vill vara lycklig, och hoppas och längta igen? Är det inte min rättighet att få försöka vara lycklig? Få längta efter ett till barn? Kan jag inte få göra det? Jag slutar inte sörja förlusten av mina flickor, och jag älskar dem inte mindre. Jag vill bara inte vara såhär ledsen längre!
I ena stunden verkar ingen förstå att jag fortfarande sörjer Emelie och Elsie, och tycker att nu borde man väl ha gått vidare. I nästa stund så förstår folk inte varför vi inte fortfarande sörjer utan klarar av att gå vidare.
Gillar förresten inte uttrycket "gå vidare". Det låter som att man glömt något...
Att man kan rymma så mycket ilska, frustration, gråt, smärta... Inom sig..
Hade rätt trevligt i Tärna i helgen. Kände mig väldigt frånvarande... Men kanske hade anledning att vara det..
Ska snart ner på stan och träffa en gammal klasskompis som jag nog inte sett på nästan 3 år :) Så ska bli kul!!
Och så får vi förmodligen mattprover till badrummet idag... Lät som det iaf... Men får se hur mycket det kommer kosta att fixa hela badrummet.. Det är ju egentligen lika bra, med tanke på hur "snyggt" resterande badrum är...
Lite less på att vi kommer vara utan dusch i 3 veckor bara... Föreställ er hur vi kommer lukta då ;) haha! Tur vi kan låna dusch på andra ställen! :)
Nu ska jag försöka slita mig från datorn, innan jag ska cykla min halvmil ner på stan :)
Tack för dina kommentarer:)
SvaraRaderaÄr inte avundsjuk och inser att jag ändå haft tur även om det var en infektion som inte går att göra nånting åt så vet dom i alla fall vad det är och det är vanligt..Ovanlig och unik är inte okej i dessa situationer..Men jag tycker du verkar klarar dig bra,slå,sparka och skrika är utmärkta taktiker i att få ut sina känslor och sin frustration,gör likadant ganska ofta:)
Tänk inte på vad andra tycker,är du redo och vågar försöka igen(och även Christofer så klart)så försök igen,gör det som känns rätt för er..Känns absolut ingen skuld för att du vill må bra och vill vara lycklig,det är ju underbart:)Var EGO,det får man i såna här situationer,lovar:)Kramar