6 maj

Idag har mor o far 21-årig bröllopsdag! :)

Igår var jag och älsklingen lediga! Helt! Båda två! :) Sovmorgon! =D Var otroligt skönt! Vi gjorde inget speciellt på hela dagen. Var till farmor mitt på dagen, sen spelade jag på kvällssidan.... Blev en lite jobbig dag efter besöket hos farmor... Ibland kopplar jag helt bort resten av världen.. Och då går det bra, då känns livet nästa som vanligt.... Sen slår det mig i ansiktet.... Hårt.. Farmor gjorde egentligen inte så mycket. Hon började prata om mitt nyaste kusinbarn, född ungefär samtidigt som Elsie dog i magen.... Vet inte vilket klockslag han är född och vet inte när Elsie dog... Men samma datum som hennes hjärta slutade slå... Kändes tungt. Och orättvist. Varför ska vi få mista två små flickor utan anledning, när andra kan få sina barn utan problem? Jag orkade inte ens bry mig om vad det var farmor berättade. Jag känner mig som en väldigt dålig människa i de stunderna. Farmor berättade att min kusins son har ett hål i hjärtat som inte vill växa igen, men som de inte kommer göra något åt. Taskig känner man sig när man tänker "så länge de lever ska de väl förf*n inte klaga på att det är jobbigt!". Elaka jag... Känner inte igen mig själv. Har jag blivit en hatisk människa bara för det här? Jag som har älskat folk? Och min släkt har varit viktigast av allt... De har betytt mest att man vet att man har dem.. Och nu skiter jag i det... Vem är jag!?
Imorgon ska jag och mamma, eventuellt Cristofer också, till min äldsta kusin och fira att han fyllt 40. Det är ju kul! Om... ja om... Om det inte vore så att det kommer finnas små barn där... Och gravida magar... Och att jag kommer bryta ihop inombords när jag inser att vår Elsie skulle ha fötts nu, när som helst. Om hon inte... redan varit född.. och död... och borta... Min lilla lilla flicka....

Jag kan bara inte acceptera att jag inte orkar med folk.... Jag orkar inte när det blir många. Särskilt inte om det är mindre lokaler. Vilket är i princip överallt... Det räcker med att jag känner mer än 4 st så är det överjobbigt.... Då är jag knäckt länge efter det.... Låter ju som ett psykfall... Om man ändå vore det... Så man kunde skylla på något. Dum som jag är så ska jag suga in allt, låtsas som att allt är bra. Frågar någon hur man mår så säger jag bra. Även om det är en lögn. Jag kan inte ens säga hur det är till min kurator och psykolog. Vad har det blivit av mig? Fast iofs har jag nog alltid döljt hur jag har mått för omvärlden. Det är ju lättast så. Då blir man inte ifrågasatt heller...

Jag har iaf bakat två sorters matbröd idag. Det är ju duktigt. Ha något att tänka på. Så man inte faller ner i gropen som nu är alldeles öppen runt omkring och under mig. Varför ska man inte få må dåligt bara för att det har gått ett tag sedan man miste sina barn? Varför ska det ha blivit lättare? Varför skrämmer jag iväg folk? Varför känns det som att ingen egentligen vill träffa mig längre? Ingen vill, de gör det bara för att vara snälla... bara för att det låter bäst...

När jag ändå är här nere och känner mig värdelös och ensam, så kanske man skulle sätta sig och skriva inför Tärna... Det ska vara inne nästa vecka... Där får man ju säkert ihop något. Men frågan är vad. och vad fasiken ska jag göra av alla texter sen? som att någon skulle intressera sig av dem? Måste nog försöka göra något åt dem... Kanske... Försöka duger?

Skönt att solen lyser ibland i alla fall....

Emelie och Elsie, mammas hjärtan.... Varför fick inte era hjärtan fortsätta slå?