Hoppas att texten blivit något lättare att läsa? Annars får ni väl hojta till igen...

Börjar känna av påfrestningen med att vara ensam hemma hela dagarna... Är bara jag och mina tankar. Träffar Crisse alldeles för lite... Och så kommer det vara några veckor framöver. Eftersom han ska jobba 12 timmars pass 7 dagar i veckan just nu.. och jag har för mycket tankar. Och mår konstigt. Och kan inte koncentrera mig. och bara surar... Och jag tycker inte ens om hur jag beter mig mot mig själv längre, men klarar inte att göra något åt det....

Har dessutom blivit helt täppt i näsan och fått huvudvärk idag... Förutom det mår jag hur knepigt som helst... Har mitt "vanliga" magont, som jag haft sen vi åkte in till akuten och funderade över det (fick förkalringen att det inte var något ovanligt bara det att ibland känner man av det extra mycket) men förutom det mår jag hur illa som helst just nu och så är det en knepig känsla i magen. Det känns obehagligt och gör lite ont.. Kan inte riktigt beskriva hur det känns.. Men är ingen idé att ringa och fundera om det är något konstigt med det. För det är det säkert inte. och nu bara längtar jag till Cristofer kommer hem. Jag vill ha honom här så han kan säga att allt blir bra.. Att det inte är något som är farligt.

Är så otroligt rädd för tisdagen. Är kanske det som spökar med huvudet... Är så rädd för att de kommer ge vårt barn "dödsdomen"... Att det kommer bli en tredje ängel i himlen. Att vi än en gång ska få åka hem tomhänta... Att allt kommer göra sådär ont igen... Det gör redan ont varje gång den här krabaten sparkar. För varje liten spark och butt jag får gör det ont i hjärtat att de andra två inte finns här. Att det inte finns några storasyskon på jorden som fått vara med om det här. Det gör ont att jag kommer på att jag aldrig mer kommer få se mina barn. Att de aldrig kommer få ligga i min famn igen. i alla fall inte nu....

Ska det göra såhär ont i resten av mitt liv?

En positiv sak med resan till Uppsala är att vi ÄNTLIGEN får åka på minneslunden och hälsa på våra älskade änglar. Nu när båda är nedsatta. Efter mycket strul... Vi ska tända ljus för dem. Och när vi går därifrån hoppas jag att jag är lite lättare i mitt mamma hjärta. Att jag känner lite lättnad och ro igen...

Jag saknar mina älskade flickor så mycket just nu... Kan inte förstå att det är så längesedan de försvann från oss... nästan 1 år och 7 månader sedan Emelie försvann från oss och nästan 9 månader sedan Elsie försvann.. Overkligt....

Hoppas mitt humör svänger runt snart.. För jag börjar bli ett olidligt sällskap alla mina ensamma timmar...