Nervös!

Då börjar man inse att tiden går framåt.... Det är bara lördag, söndag och måndag kvar... Sen sitter vi där i bilen påväg till Sthlm och Uppsala... på väg att få veta vår lilla knytes framtid... Kanske.. Om de kan se något. Men en förhoppning är ju att de inte ska se något konstigt alls, överhuvudtaget. Att allt ska vara bra. Men jag kan inte se den bilden framför mig.
Har börjat gå hos min psykolog igen, så nu går jag både hos kurator och psykolog... Kanske behöver man det...? Kanske kan man bli lite gladare av det? Lugnare? Man kan ju hoppas.... Min psykolog sade till mig när jag träffade henne att jag måste försöka se mig föda ett levande barn, se det nyfödda hur det kommer ligga i min famn, hur vi kommer få med det hem... Men varför kan man inte det? Bara för att det inte är den verkligheten jag är van vid?
Jag är van vid att föda tysta, stilla barn, van att få åka hem utan dem, van att alla glömmer snabbare än mig själv... Jag har inte glömt att jag fått två barn.. Att jag varit gravid två gånger och fött två barn... Två normalt utvecklade barn...

Så borde kanske bli lite positivare? Kanske kan det smitta av sig på knytet där inne?

Näe nu ska jag gå och ha fredagsmys med min älskade 12 timmars, 7 dagar i veckans jobbande Cristofer. Skönt att det bara är två veckor kvar på hans intensiva jobbande....
Nu blir det KLADDKAKA!