Nedräkning pågår, igen!

Fick en kommentar på mitt senaste inlägg att jag i alla fall har en läsare på mina inlägg. Det går inte att beskriva känslan av att någon faktiskt tar till sig mina ord, mitt öde. Hon var till och med in varje dag och kollade uppdateringar! :) Vad roligt! Har kanske fler som gör det, fast att ni inte skrivit ett inlägg. Och tack till er alla! Skönt att inte skriva helt för blinda ögon. Även om jag skriver mest för min egen skull. För att jag behöver vräka ur mig saker.
Ibland känns det onödigt det här med bloggandet, men sen tänker jag att även om ingen annan än jag läser så känns det bra. Känns som jag behöver skriva här, för min egen skull och för att känna att mina ord blir nedskrivna till mina barn.

Så tack än en gång alla som läser!

Då var det nedräkning igen. Till måndagen den 1 november. Det är mindre än en vecka kvar. Nästa gång det är måndag, japp då är det den 1 november. Och då ska vi till Uppsala igen. Ska träffa en spec. på ultraljud 10.30 och 13.45 ska vi träffa en barnkardiolog. Jag skulle kunna sätta mig o gråta krokodiltårar för att jag är så rädd för vad han kommer säga om hjärtat. Snälla kan det inte få vara ett friskt barn den här gången?! Oron som jag går med varenda dag äter upp mig inifrån! Ibland är jag nog inte mer än ett vandrande skal... Idag känns som en sådan dag. Somnade runt midnatt igår, låg vaken ett bra tag när Cristofer åkt till jobbet vid 5. Ställde fram klockan en halvtimme för att jag inte orkade gå upp.... Träffade min psykolog. Unnade mig en fika på stan. I mitt huvud tänkte jag mig att jag egentligen inte satt där själv och fikade, vi är ju två, eller ja jag är två. Så egentligen var det jag och min lilla bebis, för om det går illa den här gången så måste jag ju ha något att leva på? och då har jag ju tagit med mitt barn på fika på stan? Jaja tyck att det låter knäppt om ni vill, men hur ska man kunna fungera normalt när man är i min situation?!
Efter fikat på stan åkte jag till mammas jobb för att lämna hennes bil, som jag lånat, fick skjuts hem av min lilla pappa. Åt en macklunch, och sen somnade jag på soffan. Och där låg jag som en hög. Orkade inte röra mig på hela eftermiddagen, mer än toalettbesök. Så tur att min lilla mamma ringde vid 4 tiden och frågade om jag skulle ha bilen och kunde skjutsa hem henne. Så nu har jag fått lite luft igen, "fått" en bil. Och känner mig lite mer levande. Men plugga det blev det inte mycket av. Idag är en sån dag. Då jag är ett vandrande skal av ingenting.

En granne till mina föräldrar hade frågat mamma om jag skulle ha barn igen. Och mamma svarade att det skulle jag ha. Hon tyckte att jag hade blivit så stor, och så stor hade hon aldrig sett mig förut, så därför måste jag ju ha gått förbi det kritiska stadiet. Näe hade mamma svarat. Jag har ju inte gått förbi det än. Än är det några veckor kvar. 5-6 veckor innan läkarna börjar slappna av. Men mammas granne har rätt, min mage har blivit så RUND! Och den är i vägen på ett annat sätt nu än de andra gångerna. Konstigt hur det kan vara! Men kul att någon ser att man är rund på "rätt sätt" :)

Den lilla där inne för ett väldigt liv och aktiv är bara förnamnet! Jag njuter av fulla drag, det är underbart. Samtidigt som det skrämmer mig. För tänk om jag inte känner något någon dag, jag har känt varje dag i en vecka nu, kommer jag då att få panik?!

Rädsla är inte bra... Oro är inte heller bra.... På måndag kan det väl bli bra...? Tack...

Näe nu ska jag göra fläskottletter med grädd- och sambaoeleksås ! :) GOTT!