.. eller var det jag som övergav hoppet?
Det var i alla fall igår. Efter värre besked än jag orkat föreställa mig från läkarna i Uppsala. Det finns inget de kan göra. Det finns inget vi kan göra. Vår lilla älskade har vätska i buken, vätskeblåsa i hjärtat (kan det heta så?), ännu kraftigare förstoring av hjärtat, hjärtat slår sämre och är mer ansträngt än för 2 veckor sen, det är "bakflöde" (kommer inte ihåg vad de kallade det, men de innebär att blodet går tillbaka åt fel håll) i navelsträngen.... Ja och så känns det som att jag skulle kunna fortsätta att rabbla saker som blivit värre.. Men det orkar jag inte.
Läkarna är säker på att det bara kommer gå åt ett håll och det är inte åt det hållet som vi vill att det ska gå...
Så vad ska man göra? Vi kan inte planera dagarna eller framtiden... Vi vet inte hur imorgon kommer se ut. Vi vet inte hur länge till vår älskade kommer finnas hos oss... Vi vågar inte känna något... Så just nu är det tomt på känslor, tankar som far runt är det gott om... Men mest av allt önskar jag att jag kunde göra något för att min älskade lilla bäs där inne skulle få veta hur ont det gör i mig att inte kunna hjälpa, och hur mycket vi älskar vår lilla....
Kan för allt i världen inte förstå varför vi måste gå igenom det här just nu? Och varför vi måste gå igenom det överhuvudtaget... Det är inte orättvist, det är bara förjävligt!
Känner hur tårarna börjar rinna. Orden räcker inte till, detta är för overkligt och svårt. Önskar så att allt var annorlunda för er. Man vill så gärna tro att det finns en mening med det som sker, men livet fungerar nog inte så trots allt... Ingen rättvisa. Önskar att ni kan få styrka att fortsätta kämpa. För vad kanske är svårt att svara på just nu... Men för varandra. För era barns skull. Och för att livet måste vara mer än det helvete som ni just ni genomlider. Mina tankar finns hos er.
SvaraRaderaKramar Cecilia
När orden tog slut..Det är nu..Jag hittar dom inte,vad säger man till en människa när det ofattbara händer..Igen..
SvaraRaderaFörstår mer och mer hur min familj och mina vänner har känt,denna hjälplöshet som man känner..
Ville så gärna att ni skulle få ett lyckligt slut,igår när jag läste på facebook så gick luften ur mig..
Det är så grymt..
Men som du har sagt till mig så ger man inte upp hoppet för vad ska man då leva för(visst är det trevligt när man får tillbaks kloka saker man sagt):)
Jag förstår att det inte känns så just nu,men på något sätt så kommer ni att bli en familj..
Det kanske inte kommer bli på det traditionella sättet men jag tror det kommer bli en lösning på er dröm..
Tappa inte bort varandra,ni är det viktigaste ni har i allt det här..
Många många kramar och jag håller fortfarande mina tummar på ett julmirakel..
Hej!
SvaraRaderaJag är nybliven änglamamma och har läst din blogg ett tag. Jag känner hur jag får gråten i halsen när jag läser om beskedet ni fått igår.
Jag önskar från hela mitt hjärta att ni ska få turen på er sida och ha en levade bebis i er famn en dag.
Kramar Maria
Jag började också gråta, vilket ofattbart öde ni drabbats av. Beklagar så djupt, kan omöjligt sätta mig in i eran smärta.
SvaraRaderaOch nu ovissheten, herregud så orättvist!
Mina tankar till er, så ledsen för eran skull.
Kramar till er. Det är verkligen ofattbart att detta ska hända alla tre barn. Verkligen ingen borde få drabbas ens en enda gång. Tänker på er!
SvaraRaderaSandra
Jag är så hemskt ledsen för er skull. Hittar inga ord, det finns inget ord som skulle kunna hjälpa. Jag önskar att skulle kunna trolla och kunna ge ett friskt hjärta till er lilla bebis.
SvaraRaderaMånga styrkekramar, ta hand om varandra!!!!
Jag tänker på er!
SvaraRaderaLisa
Hittade din blogg via Annicas. Jag blir så tom då jag läser det du skriver. Jag beklagar. Jag kommer inte på något annat att säga. Ingen borde hamna testas som ni testats.
SvaraRaderaJag hoppas ni hittar styrkan inom er att orka kämpa vidare och att ni har vänner runt om er som ni kan söka stöd av.
Många och stora kramar till er båda.
Helt otroligt, vet inte vad jag ska säga... FY FAN alltså, det kan inte va sant vad ni ska behöva gå igenom. Ofattbart är vad det är.
SvaraRaderaJag hoppas på mirakel och att dom sett fel.
Stora kramar till er. Ta hand om varandra.
:.(
Så fruktansvärt!! Även om du inget kan göra så var säker på att lilla bäs känner din kärlek och din vilja att kunna hela! Det är jag helt säker på! Sänder en stor kram till er!
SvaraRaderaCecilia: Tack så för dina ord! Varje dag är en utmaning, det är en kamp att ta sig igenom varje timme... Jag önskar att man kunde förstå meningen med det här...
SvaraRaderaAnnica: Jag förstår att orden tagit slut, det är nog inte så konstigt. Men är glad att du skriver en rad i alla fall! Jag önskar så att vi fortfarande får ett lyckligt slut, men ibland kan man inte bestämma över ödet. Ja livet är grymt...
Jag drog på smilbanden när jag såg att du skrivit mina ord tillbaka till mig, f*n att man ska vara så smart ibland ;)
Vi ska inte ge upp hoppet i första hand. Vi har alltid varit med om våra barn, om våra graviditeter. Och det kan ingen ta ifrån oss. Vi kommer alltid vara en familj med barn för lite, men en dag kommer det finnas en liten buse i det här huset också! (envis ska man vara!)
Maria: Tack, tack, tack! Att du ens orkar kommentera och ta åt dig av mitt öde nu, det är starkt!
Ss: Tack för dina ord!
Sandra: Tack, livet är ibland grymt.
tonci: Tack så mycket för dina tankar och ord. Ja om man ändå kunde trolla...!
Anonym (Lisa): Tack.
Pia: Tack så mycket för dina ord! Just nu har vi inget val än att kämpa oss igenom det här. Det är inte över förrän hjärtat står still. Innan dess kan vi inte sörja ett barn som fortfarande lever.
Terese: Ja man kan ju alltid få hoppas på mirakel, även om det ser mörkt ut för vår del. Hoppas så att sjukvården kan ha väldigt fel för en gångs skull (tror inte de har det, men önskar). Tack för dina ord!
Änglamamma: Tack för dina rader! Jag hoppas så att vår lilla känner all min kärlek och att det får den lugn i sin sjukdom...
Så nu tror jag att jag svarat er alla! Tack så mycket för era ord!
Stora kramar till er!