Och så är jag redo för soffhörnet! Det är skönt att vara ensam själv ibland på morgonen. Man får lite egentid. Och Cristofer är ju faktiskt inte längre bort än att jag kan väcka honom om det är för jobbigt att vara själv...!
Tack för de fina kommentarerna som jag fått på mina inlägg från igår! Ibland har man svackor och mörka dagar, och det är skönt att få ur sig det... Får jag inte ur mig tankarna de dagarna så kan nästa dag inte bli ljusare....
Hur, var och varför måste man börja tänka på kista och begravning? Idag har William varit tillbaka från obduktionen en vecka. Måste vi börja ta tag i det nu? Och hur ska jag orka? Just nu orkar jag inte alltid ta in att han finns, att han fötts, att allt hänt. Kanske låter hemskt? Men det gör ont. Är det för att vi den här gången var så nära att få hem honom? Att få hjälp? Att vi fick låna honom längre än hans systrar? Att han var så stor och fin och det gör att det känns som att han borde ha kunnat få hjälp? Att alla sa att det inte borde hända tre gånger? Är det allt det som gör att det gör för ont att ta in att jag fött en så otroligt fin liten pojke?
Jag sitter och kollar på korten på honom om och om igen, hans fina fingrar och små tår. Hans lockiga hår. Han som hade så söta korkskruvar i nacken...! Ändå kan jag inte ta in det. Ska jag aldrig mer få sen den här underbara varelsen? Varför ska det vara så svårt att ta in den här gången? Jag VILL inte lämna min vackra pojk utan mig.... Och nu ska jag klara av att bestämma om vi ska ha en kista eller inte? Om vi ska ha en begravning eller bara en minnestjänst? Och samtidigt vill vi göra något annorlunda än med tjejerna, för den här gången var annorlunda. Den här gången fanns det mer hopp... Den här gången ramlade vi längre ner. Den här gången är det svårare att vakna upp ur overkligheten och börja ta åt sig verkligheten....
Nu ska jag ta min kopp te och min bok och sätta mig i vårt otroligt sköna soffhörn och bara läsa.... Bara vara och fly in i en annan verklighet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar