Små änglar

Igår var vi på träff med små änglar i Sundsvall. Åkte därifrån med en känsla av normalitet och lättnad. Det värsta med allt var ju att jag helt plötsligt kände ett behov av att prata, prata och prata! Jag ville bara prata. Bara berätta... Bara dela med alla andra ALLT, varenda liten detalj, av våra sjukhusvistelser, turer fram och tillbaka och det här ödet... Även fast jag nu inte pratade nonstop hela träffen så hade jag känslan att jag ville.
Vi var nio stycken på träffen, sju familjer, bara Cristofer och en till pappa var med. Det fanns ett par som hade förlorat sin dotter i november, de hade gått igenom flera IVF försök, och äntligen skulle de få bli föräldrar... Men deras lilla dotter fick inte stanna med dem.. Fan vad jag tyckte livet var orättvist då...! Varför ska inte någon som kämpar för att bli gravida så länge få behålla sina barn? Det är hemskt att någon överhuvudtaget ska förlora barn, men särskilt de som kämpat och längtat så länge! Det värsta för mig var att höra hur rädd mamman i den familjen blev för att det skulle drabba henne igen... Hon har bara fått höra att det är så ovanligt att ett barn dör så det kommer inte hända igen, och där satt vi och har förlorat tre och en annan som hade förlorat två barn. Jag önskar man kan lova någon ett levande barn, att nästa gång kommer det att gå bra. Men det kan man ju inte göra. Jag kände mig dum efteråt, som gjorde henne så rädd för att det skulle kunna hända igen... Jag vill inte göra någon rädd, det är hemskt! Det som hänt oss är, vad jag förstått, väldigt ovanligt. Och anledningen till att våra barn inte finns är ett stort hjärtfel, ett allvarligt och ovanligt hjärtfel, och jag kände ett behov att berätta det för henne. Men jag vet inte om det precis är något lugnande att höra. Så efter att jag fällt den kommentaren kände jag mig ännu dummare, som sade något överhuvudtaget om det... Rädd att hon blev sårad ytterligare... Och jag önskar verkligen att vi inte var en familj med tre barn som inte någon ser....

Allas öden berörde mig så djupt, det var både mammor som förlorat barn för mindre än ett år sedan och det fanns mammor som förlorade barn i slutet på 90-talet. Och det var skönt. Att se hur de mår idag. Och en dag hoppas jag kunna sitta där och säga att jag har tre barn som inte syns men att det även finns syskon till dem... Levande syskon... Jag hoppas och önskar att jag ska kunna göra det.. Att jag en dag ska kunna säga att jag HAR förlorat barn men idag lever jag ett bra liv, ett liv som är "normalt" och ett liv som jag mår bra i...

Det var en mamma som gav mig en bra idé, hon pratade om att vara fosterhem. Hon hade två barn som hon hade placerade hos sig som var "fosterbarn" (om det nu hette så eller om det är jag som fick det till det?), och hon sade att det var det bästa hon någonsin varit med om. Och det är något som satt fart i våra huvuden. Det finns så många barn som behöver hjälp, så varför ska vi inte kunna hjälpa dem? Barn som behöver något som vi kan ge dem... För just nu känns det som att jag snart spricker... Jag har ett överflöd att kärlek och "ta hand om behov"... Jag vill bara få ha någon att bry mig om och ge trygghet i livet...
Så varför skulle det inte kunna vara ett alternativ innan vi vet hur allt blir med forskningen? Forskningen kan ju ta flera flera år... Och de kanske inte ens kommer fram till något...

Och tack Tonci för att du gav mig modet att gå, din kommentar hjälpte mig att våga... Konstigt hur några små ord kan hjälpa så mycket!

Nu ska jag gå en vända på nedervåningen här hemma och kolla så att alla värmeljus jag tänt fortfarande lyser... Har fyllt vartenda rum här nere med ljus och hoppas få upp värmen inne... Hoppas att den har stigit över 17 grader nu...
Och jag måste bara berätta! Cristofer har åkt och jobbat nu, och jag ska vara ensam. Och han ska vara ensam på jobbet.. Och jag hoppas såååå att det går bra för både honom och mig idag!!!