Cristofer har åkt iväg på bortamatch(er).... Han ska spela två matcher idag och den sista börjar vid 16 trodde han... Så han kommer vara borta från mig ett bra tag.. Och han är nog inte hemma före 22 ikväll... Känns konstigt...
Jag har fått min sjukskrivning förlängd till hela mars, och jag sitter och funderar hur f*n jag ska orka med livet efter mars....? Är det tänkt att jag ska orka livet igen då? Måste jag orka? Vad händer om jag inte orkar med det?
Igår var sista träffen med min psykolog, hon byter arbete så jag har fått en ny... Träffade den nya igår, och det blir säkert bra med henne också. Lite konstigt, men bra... Konstigt eftersom att jag inte känner till hur hon är än... Men hon verkar vara en bra människa med empati och förståelse för hur vi har levt den senaste tiden....
Min psykolog sade till mig, när vi hade avslutningen igår, att jag inte fick bli bitter. Hon nästan bad mig om det. "Bli inte bitter" sade hon till mig.... Avundsjuk var helt okej, men inte missunsam... Och absolut inte bitter. Och jag gör mitt bästa för att försöka, men ibland är det svårt...
Det är svårt när man hör människor prata om sina barn, barnbarn osv... När ska jag få prata så öppet om mina? Kommer jag någonsin få se något av mina framtida barn le? Eller kommer alla födas med ögonen stängda och ett hjärta som inte längre slår?
Det är i min värld ett under att barn föds levande, hoppas att de som får levande barn kan se vilken otrolig välsignelse det är... Och att de värdesätter varje minut....
Jag vill prata om mina barn, berätta om min lilla William.. Min stora lilla pojk... Det är honom jag behöver prata om nu. Det är han som snurrar närmast mitt hjärta just nu. Det var han som skulle fått stanna, borde fått stanna... Han borde aldrig ha blivit sjuk, han skulle ju inte kunna.. De lovade oss innan han blev till... Nästa gång skulle vi få ta med vårt barn hem...
William, vad jag saknar dig!
Det är därför jag inte kan planera begravning, jag vill inte se att han är borta.... Jag vill inte inse att det hänt igen. Jag vill inte sakna honom.... Jag vill ha honom här...
Ibland gör livet väldigt ont....
Vet inte vad jag ska säga, hur klarar man något sådant...Hade jag kunnat skicka inre styrka hade jag gjort det...Är också en änglamamma och vet hur sorgen efter att ha förlorat något älskat känns...Styrkekramar...
SvaraRaderaVill gärna höra allt om William också så släpp loss fingrarna över tangentbordet...
SvaraRaderaBitter får man ju verkligen bli, det va jag under alla år som vi va barnlösa. Va det bra för mig? Nja jag vet inte men om det är en fas i livet då man behöver va det så fine!
Släpp tanken på att du måste komma tillbaka till livet efter mars. Se inte så långt, ta en dag eller minut i taget och funkar det inte alls den dagen så kommer det säkert att lösas då.
Vill gärna skicka massa styrka till dig! Kram Lo
I dag när jag läste ditt inlägg blev jag så ledsen. Skulle vilja linda in dig i bomull och kunna göra nåt för att lindra din stora sorg. Jag har inte alls din erfarenhet men har vänner som förlorat sina barn. För mig är det självklart att prata om dessa barn. Dom finns ju där ändå fast man inte kan se dom. Försöker tända ljus på deras gravar ibland och visa att man bryr sig. Finns det nåt mer man kan göra? Jag förstår om du vill stänga in dig och göra "inget" men på längre sikt funderar jag på om man mår bättre av att försöka komma ut bland folk igen. Att med små steg försöka tex arbeta men att ha möjlighet att ta ett steg tillbaka om man inte orkar. Som sagt detta är bara mina funderingar. Kram till fig och jag hoppas du en dag ska må bättre! / Ingela
SvaraRaderaTa bara en dag i taget o rusa inte vidare före du är het klar med ditt sorgearbete. O vet du vad....man vet inte i förväg när man e klar utan de kommer bara en dag när de känns som om man fått styrkan tillbaka. Tro mej....en dag går vardagen vidare men minnen finns kvar....bara inte så starka längre som de varit tidigare. Men de finns alltid kvar. Många kramar till dej....du finns i mina tankar ofta.
SvaraRaderaAnnika Johanna