Kommentarer till era kommentarer :)

Jag tänkte att jag skulle skriva en liten rad till alla er som kommenterat, några av er har bara skrivit och visat att ni tar tå er, bryr er och att det jag skriver är värdefullt för andra än bara för mig själv. Och det ska ni ha tack för! Sen är det några som skrivit lite längre kommentarer, lite annorlunda kommentarer, några kommentarer som jag vill svara speciellt på. Men alla ni som kommenterat har gjort mig lika glada :) Så även om jag inte svarar speciellt för just dig så betyder det inte att din kommentar inte var lika värdefull som någon annans!

Sandra har skrivit och kommenterat på inlägget Nödvändigt inlägg och jag känner att jag ville skriva någon rad tillbaka till dig.
Tack för att du har skrivit en kommentar, och tack för att du uppskattar min ärlighet. Jag tror inte det hjälper varken mig eller någon annan om jag döljer vissa känslor här i bloggen. Jag skriver i första hand för min skull, för att jag ska få bearbeta, men om det kan hjälpa någon annan så är det ett stort plus! Och för att kunna ge andra en inblick i mina förluster måste jag ju vara ärlig... Även om det kan vara jobbigt att läsa för mig efteråt.
Och tack för att du tycker att mina bilder är fina!

Och Annica  tack för din fina kommentar på inlägget om min skitdag ! Dina kommentarer värmer alltid! Och tack för att du alltid får mig att fundera och reflektera! Och du vet att en dag kommer mina tankar och ord i den här bloggen vara gladare och inte alls så här svarta, men det verkar ta tid... Som tur är började inte Cristofer jobba i torsdags! Hans chef "snuvade" honom på jobbet, så det var redan gjort på onsdagen och då blev han ledig torsdag-fredag också. Så nu är det först på torsdag som kommer jag behöver gruva mig! Och jag tror mycket som dig, att det är manligt och kvinnlig sorg. Det ser olika ut när man sörjer en graviditet som inte slutade som man hoppats....
Och du har rätt, även om en månad just nu känns som en evighet så är det lite tid... Svårt att tänka det så när man är så inne i sorgen och saknaden. Då är ju varje timme en evighet...

Och tonci har kommenterat samma inlägg. Du skriver så klokt till mig, bra att du får mig att tänka ett steg längre. Klart det måste kännas jobbigt för de som "går vidare" snabbare gentemot oss som inte klarar det... Så långt har jag aldrig tänkt! :)
Ja det är klart att jag saknar våra barn på ett annat sätt än Cristofer. Jag har haft en annan relation till dem än vad han har haft... Och jag saknar de bitar som "var" mina barn. Jag saknar att inte kunna klara allt, inte kunna äta all mat, inte kunna känna vissa dofter, att vara trött, foglossning.... Jag saknar allt det, för det var mina barn. Det var min graviditet och en del av några helt oförståeligt underbara varelser. Jag saknar de små puttarna och de stora sparkarna och vändningarna som gungade hela magen. Och det är klart att det hade jag på ett annat sätt än Cristofer... Och det var jag som upplevde dem varje gång... Även om Cristofer inte var där. Och tack för dina tankar! Att våra liv, att mitt öde, kan beröra så många så "djupt"... Det känns otroligt!

Fick även en fin kommentar från en änglamamma som förlorat två barn Älskade&Saknade på samma inlägg. Jag vill bara säga att jag tackar dig för att du orkar skriva till mig, du som just nu själv är mitt i en sorgeprocess. Och tack för att du tycker att jag skriver fint om våra barn, det känns bra. Om det är något jag vill så är det att folk ska se mina barn så som jag ser dem, eller så nära det går i alla fall, som tre vackra underbara varelser som vi fått "äran" att uppleva...

Och sen var det mitt inlägg om försäkringskassan. Tack alla ni som reagerat och kommenterat!

Och en jätte stor kram till er alla som orkar läsa om mina tankar och min "vardag"...!