För mycket tankarna, för lite tid på dagarna...

Det är känslan just nu. Är så otroligt mycket som rör sig i mitt huvud, och jag vet inte vart jag ska börja!

I onsdags var ÄNTLIGEN William tillbaka i hudik! Prästen ringde och berättade att han var tillbaka och att hon hade varit ner och kollat på honom. Han låg i samma säng som vi lämnade honom i, precis så som vi bäddat åt honom. Det känns bra. Vi har även fått frågan om vi ville se honom igen. Och vi har sagt att vi skulle tänka på det. (den frågan fick vi innan han var tillbaka på sjukhuset). Och vi har funderat otroligt korta stunder på det. Dels för att vi fortfarande inte riktigt klarar av att ta in allt som hänt, vi vet att det hänt men vi orkar inte ta in det än, och dels för att det känns fel om man skulle säga nej till att se sitt barn. Men vi har väl båda sagt att det gör så ont att lämna ett barn, och det gjorde så otroligt ont i hela mig att lämna William. Med honom ville jag verkligen inte gå därifrån.... Men iaf, vi har sagt att eftersom det är så jobbigt så kanske det vore bättre att inte se honom igen och behöva lämna honom ännu en gång... Och i onsdags när prästen ringde så frågade hon om vi funderat på om vi ville se honom och jag delade med mig av vårt resonemang. Och sen sade hon att hon rekommenderade oss att inte se honom igen. Om det var för att hon tänkte att det är för jobbigt eller om han har förändrats mycket sen sist, det vet jag inte. Men det känns ju "smart" att gå på vad hon säger, hon har varit med många gånger förut och hon har ju dessutom sett William efter obduktionen. Och han kanske inte riktigt ser ut som när vi lämnade honom då antar jag...

Åh jag har så mycket som måste ur mig men jag vet inte hur jag ska få det till ord!! Jag får försöka forma det en annan dag...

I onsdags hade vi in Williams dödsannons i tidningen... Det kändes både skönt och hemskt. Men nu är det gjort.

Har sån otrolig huvudvärk idag, hoppas den ger med sig för annars blir det nog inte mycket gjort här hemma idag. Och jag hade tänkt att städa för att få en fredagsmyskänsla...

Onsdag-torsdag spenderades i Västerås med mina älskade morföräldrar. Och vad hemskt det är att se en människa bli sämre och sämre för var gång man träffar henne... USCH! Min lilla älskade goa mormor... Som är som en liten virrig höna... Och kul är det inte! Men skönt att man fått kramas lite med henne :) Och att hon som är så rädd för allt (beror på att hon är sjuk) ser att vi klarar oss, att vi kan le fast vi varit med om alla de här turerna. Och fast vi är mitt i sorgen kan vi le och skratta och leva... Det går sakta och vi tar lite i taget, men vi kan göra det...!