KÄnner att jag måste göra det här inlägget efter en fin kommentar från Annika Johanna. Först vill jag säga att jag tar inte illa upp.
Men med anledning av inlägget "tappad gnistra", så känner jag att jag måste göra ett tillägg. På min blogg skriver jag (som jag skrivit i min presentation) "om mina känslor, mitt liv, o mina barn.". Och idag är en tung dag. Självklart tror jag att någonstans kommer vardagen säkert tillbaka, en dag kommer jag kunna leva med det här och inte tycka att det är såhär tungt. Men som Annika Johanna skriver i sin kommentar så behöver jag tid att arbeta mig igenom det här. Och ett sätt för mig att göra det är genom att skriva av mig, både privata anteckningar, och här på bloggen. Min blogg är min ventil. Och jag är tacksam för alla er som kommenterar! Och TACK Annika Johanna för att du brydde dig så mycket så att du skrev en kommentar!
Men just nu värker det otroligt i mitt hjärta, och då är det svårt att inte skuldsätta sig själv (även om jag vet att jag inte kunnat rädda mina barn på något sätt).... Det är min önskan att jag hade kunnat göra något, men jag vet att jag inte kunnat hjälpa någon av dem.
Så kort och gott. Idag kan jag inte se meningen med att jag vaknar, att jag varje dag tar mig igenom dagarna, idag känns det meningslöst och gör bara ont. Men en dag kommer jag tacka mig själv för att jag orkat ta mig igenom det här. För en dag kommer det ha stärkt mig otroligt som person.
Mina barn kom inte och gick utan anledning. Om syftet med allt bara var att jag skulle upptäcka en gränslös kärlek, eller lära mig något om mig själv, så finns det mycket som deras närvaro och förlusten av dem har fört med sig. Och jag är evigt tacksam att jag fått uppleva de underbaraste av alla, mina barn!
En dag kommer det finnas massor med positiva inlägg i min blogg... Men min blogg är idag, och resan mot en morgondag.
Så tack alla ni som tar åt er och kommenterar. Och det krävs en del innan jag tar åt mig om jag nu skulle ta illa upp av någon kommentar!
Allt vi är med om stärker oss, och en del saker gör oss starkare på vissa sätt och andra på andra sätt...
Jag läser din blogg och jag tycker att det är beundransvärt att du skriver öppet om alla dina känslor. Har man inte har förlorat ett barn själv kanske man tycker att jag borde endast läsa mammabloggar och annat lyckligt nu när jag har min lyckliga familjmed två levande barn.
SvaraRaderaMen jag kan göra det också. Det ena utesluter inte det andra.
Jag tackar dig för att du skriver. Det uppskattas av mig och många andra.
Jag förstår att det tar tid att uppskatta livet just nu. Vad fina bilder du har lagt upp.
Kramar
Hej Katarina, jag kan inte låta bli att skriva till dig. Jag vet ju inte hur det känns för dig att jag, men min beräknade förlossning ungefär samtidigt som William skulle fötts, skriver.
SvaraRaderaJag vill verkligen att du ska veta att jag tänker på er och är så ledsen för allt det orättvisa som hänt er. Det finns inga ord, möjligtvis ett stort "Varför??!".
Styrkekramar
/Anna, Små Änglar
Stora stora varma kramar till er. Livet är bra orättvist. Usch jag lider med er
SvaraRaderaTerese
Jag känner en stor ära att läsa mitt namn i din blogg o att du orkat läsa min kommentar. Jag känner dej inte men du känns bara så nära mitt hjärta ändå. Fråga inte varför....jag vet inte men de känns som om vi känt varann länge ibland....(?)
SvaraRaderaJag har varit med om mycket i mitt liv o har aldrig haft nån att ty mej till eller prata ut med men har kommit igenom allt de hemska genom att skriva, skriva, skriva - på lappar, i häften o överallt. Det är en skön känsla att få tömma sej. Så jag hoppas att mina kommentarer kan puffa på dej ibland och när det känns som värst så får du alltid skriva på min blogg jag är gärna ett bollplank vid behov ;)
Nu ska jag ut med hunden o tömma min hjärna men jag önskar dej och din man en skön o lugn helg. Ta väl hand om varann. Puss och kram på er båda :)
PS. Härliga bilder du har laddat upp av er ängel William <3