Känns som att jag tappat gnistan, livsgnistan... Just nu är det inget som känns meningsfullt... Känns som jag vill strunta i att äta, sova, vakna, klä mig, prata... Allt... Det känns inte som det är mening i något. Varför ska jag göra det? Vad är det för mening i det? Och varför ska jag utsätta mig för den plågan? Jag har tappat aptiten, inget smakar gott längre, är inte sugen på något (med undantag för te, men det kan man inte leva på va?). Jag vägrar att somna varenda jävla kväll, stålsätter mig som en treåring, vill inte vill inte vill inte! Somnar tillslut av utmattning. Och när jag väl har somnat vill jag inte vakna, vill inte gå ur sängen. Känner inte hunger ens... Vill bara ligga i min säng hela dagarna. Allt annat känns meningslöst...
Så nu funderar jag hur jag ska kunna hitta gnistan igen, kan man sätta in en annons och fråga om någon har lite över att sälja? För gnistan att jobba för att hitta gnistan är också borta...
Känner mig som en stor börda bara just nu, jag har inte lust med något, jag orkar inte ens bara "vara". Orkar knappt med en kram från Cristofer, nästan så de känns meningslösa... Känner mig skyldig. Utan mig har vi inte varit i den här sitsen. Utan mig har Cristofer sluppit varit med om det här, och sen sluppit en sambo som inte har någon livsgnista i ögonen.
Söndag-måndag var vi på kryssning till Åland med mamma och pappa. Vi bjöd dem för att de har ställt upp villkorslöst för oss alla tre gånger vi förlorat våra barn. (sen är det ju så att man måste vara 23 för att få åka själv på kryssning och ops det är ju inte jag!)....
Det var skönt att komma iväg, koppla bort verkligheten (egentligen borde det heta värklighet just nu, för det gör ju ont!)... Så fort vi var på båten kopplade jag bort huvudet, kopplade bort smärtan, och log som mig själv igen. Som att jag aldrig varit gravid, aldrig fött tre barn, aldrig hatat livet eller önskat att jag slapp det, som att jag aldrig har planerat en barnbegravning... OCH DET VAR SKÖNT! För några timmar gjorde det inte konstant ont i mig, för några timmar var det jag och min älskade Cristofer, och mina otroligt enastående föräldrar som åkte på en resa för att äta gott och ha trevligt. Och det kändes skönt.
Sen var det bussresan dit och hem som var hemsk... För många timmar sittandes med mina tankar. Fan.
I söndags var det en månad sedan vi höll i vår lilla kämpe, vår älskade William! Känns overkligt, surrealistiskt. Det kan inte ha hänt. Jag intalar mig det om och om igen. Kanske är det därför jag aldrig kommer vidare... Men jag kan fortfarande känna tyngden från hans perfekta kropp intill mitt bröst, jag kan känna honom i min famn. Och det gör ont. Jag borde aldrig sluta känna honom intill mig...
Tappat orken, lusten, livsglädjen, meningen med mitt liv... Och jag vet inte om jag orkar hitta det igen...
Jag hoppas du inte tar illa upp över min kommentar nu. Jag menar inget illa men jag blev så ledsen när jag läste din blogg idag. Snälla du kom ihåg att du har varit igenom 3 megastora tragedier under en otroligt kort tid. Du kommer att behöva tid att arbeta dej igenom det före vardagen får en betydelse. Men det gör så ont i mej att läsa att du skuldsätter dej själv. Det får du inte göra. Det fanns inget du kunde göra annorlunda. Din man älskar dej och du älskar din man....ni verkar ha fina familjer som stöder er så bara ta din tid och försök att prata eller skriva ut din inre "värk". Det är inte enkelt men när det första steget är taget så brukar det kännas så mycket bättre efteråt. Megastora kämpekramar till er båda. <3
SvaraRaderaFörsökt skriva en kommentar men allt man säger låter bara så fånigt men jag tänker iaf göra ett försök. Fast jag inte känner dig så tänker jag ofta på dig. Jag läser din blogg och tänker ofta på dig och dina barn. Tycker att livet ibland är fruktansvärt orättvist. Jag hoppas att även du har nån proffesionell att tala med, förutom dina nära och kära förstås, för jag blir orolig för dig. Någon som kanske kan ingjuta lite mod i dig och ge dig lite hopp om att det nån gång ska bli bättre. Just nu är det svårt men jag tror inte det kommer att vara så här eländigt för evigt. Försök att orka lite till om så bara för en timme i taget. Du är mamma till tre fina barn som jag hoppas du sedan får träffa igen. Det finns människor här som älskar dig och för dom är du viktig. Allting är inte meningslöst, glöm inte bort att du är en värdefull person.
SvaraRaderaKram Ingela
Känner så väl igen de här tankarna! Men min man säger till mig vad jag är säker på att din sambo också känner:
SvaraRaderaNi är två om det här. Ni var två som ville ha, väntade och förlorade Elsie, Emelie och William.
Du har inte gjort något fel, du bär ingen skuld Katarina! Det gör inte Cristofer heller, inget av det som har hänt är erat fel! Försök att komma ihåg det (så ska jag försöka göra detsamma när jag är ledsen och arg på min trasiga kropp). Massa kramar!
Läser om dina tankar och känslor och jag kan känna igen mig lite. Även om jag inte förlorat något barn (vilket ju naturligtvis är det värsta som kan drabba en människa) men jag förlorade båda mina föräldrar i somras med bara två veckors mellanrum. Jag har nu, även om det fortfarnade gör ONT kommit fram till att det är att jag "gått in " i smärtan och sorgen som gjort att jag kommit vidare. Har tvingat mig att titta på fotografier, gå igenom deras saker osv. Sorgen går aldrig över men man lär sig leva med den vid sin sida och med tiden kan man se solen genom alla molnen. Minnen finns kvar och det är till stor hjälp. Jag förstår att allt är nattsvart nu men jag tror att du när tiden och sorgen fått ha sin gång kommer att hitta meningen med livet igen. Kramar!
SvaraRadera