Skitdag.... Enkel sammanfattning av dagen.
Skulle till min kurator igår, det blev inställt pga att hon var sjuk. Okej, det går väl bra ändå tänkte jag. Skulle ju till min psykolog idag.. Men nähäpp, hon ringde och frågade om det var okej om hon bytte tid för hon hade blivit väldigt sjuk under dagen och klarade inte av att vara kvar på jobbet. Klart det är ok, är man sjuk så är man... Men sen blev det bara kattskit i mitt huvud efter det. Allt som snurrar är negativt, om allt i livet.
Och imorgon ska Cristofer börja jobba. Och det är nog det som gör ondast. Att jag ska bli ensam. Han återgår till det "vanliga" livet medan jag inte tycker att livet är som vanligt längre. Jag kan inte leva som att "allt" är bra igen. Det finns ingen vardag i mina tankar just nu. Och han orkar gå vidare. Vad är det för fel på mig? Varför klarar inte jag det? Kanske är jag bara löjlig som inte kan få ihop mig själv och sluta ligga i massa småbitar spridda överallt... Kanske borde jag bara rycka upp mig och sopa allt under mattan, skita i känslor (för de är väl överflödiga) och låtsas som att livet är okej igen....
Kanske, men det är nog inte min grej....
Lilla lilla vän,jag är så glad att du skriver igen,det är så skönt att läsa dina tankar fast dom är ledsamma..
SvaraRaderaJag tror att ingen kan begära att du redan nu ska hitta vardagen..
Christofer är stark som orkar gå tillbaks att jobba,jag beundrar han men jag förstår att du inte orkar hitta vardagen..
Du får inte glömma att det är du som lärt känna alla era tre barn bäst,det är du som känt sparkar,det är din kropp som har förändrats och det är du som fått föda dom..
Christofer har givetvis varit med,han ska inte glömmas bort men det är inget konstigt att du inte orkar än..
Dessutom så tror jag(kanske klyschigt)att det är manligt och kvinnligt inblandat,att man bearbetar på olika sätt men det har säkert mycket med att man upplever en graviditet på olika sätt..
Du är inte löjligt och du ska INTE sopa under mattan,du ska ta den tid du behöver,du ska vara rädd om DIG,skit i vad andra kan tycka om att du inte mår bra än,skit i om andra tycker du ältar,skit i om andra tycker du ska gå vidare..
Lilla vän,det har gått en månad,en månad är en yttepytteliten tid..
Ta det lugnt och var rädd om dig..
Tänker på dig ofta..
Kramar
Det är inget fel med dig. Jag tror att män och kvinnor har olika sorgprocesser, de flesta män kan gå tillbaka till det "vardagliga" livet snabbare, medan det kan ta längre tid för oss.
SvaraRaderaJag kände på samma sätt som du när min man gick tillbaka att jobba två veckor efter förlusten av vår son. Jag var arg på honom, förstod inte hur han kunde, men sedan insåg jag att vi sörjer annorlunda.
Nu, att vi deltar i Spädbarnsfondens föräldragrupp varannan vecka, inser jag ännu mer att män och kvinnor är olika. Alla pappor som är där berättar att de kunde gå tillbaka till livet snabbare än deras fruar, vilket gjorde dåligt samvete hos dem (hos papporna) många gånger.
Vi kvinnor lider och sörjer mer synligt mer intensivt, medan män har lättare att trycka sina känslor bort och försöka hitta tillbaka till livet igen. Papporna i gruppen berättade att det var deras skyddsmekanism i sorgen, att göra saker, att vara aktiv, men det betyder inte att de inte är ledsna eller att de inte lider av saknaden efter deras förlorade barn.
När jag lyckades förstå min man, tänkte jag så att om han mår "bättre", kan det vara en fördel, för att då har han mer styrka att kunna fixa saker, att kunna stödja mig, när jag har jobbigare än honom, när jag är långt ifrån det vardagliga livet, som han kunde gå tillbaka i mycket före mig.
Och sedan kände jag att hur mycket som helst han älskade vår son, hur mycket han försökte kontakta honom under graviditeten, ändå var det jag som kände honom hela tiden i min mage, det var jag som födde honom och kände allt annat kroppsligt som en graviditet innebär. Jag tror att även den här symbiosen som en mamma har med sitt barn under graviditeten gör också att vår sorg blir annorlunda på ett sätt.
Jag brukar tänka mycket på er och tycker att ni både är oerhört starka. Livet var fruktansvärt grymt mot er. Jag kan inte säga något stödjande ord, för att jag vet att det finns inte.
Men jag vill säga att jag är här, om jag kan hjälpa dig på något sätt, bara hör av dig.
Stora, varma kramar!
"Tonci" - en annan änglamamma
Vet du jag tycker det verkar helt normalt att känna som du gör just nu. Det är inte bara så enkelt att återgå till det normala efter det du varit med om. Att din man gör det -visst. Men han har inte burit barnen i sin mage, kännt de sparka och växa och han har definitivt inte fött fram de. Ta den tid du behöver!!! Stäng för den skull inte in dig helt, men ta tid på dig. Samtidigt så är det positivt att din man återgår till sin rytm, då kan han hjälpa dig bättre när det behövs. Glöm inte bort att prata med varandra....
SvaraRaderaStyrkekramen i
Vill bara skicka en kram till dig och säga att jag känner igen mig så i dina tankar. Det är ingen tröst men du har all rätt i världen att känna som du gör. Det gör ont och det känns som att man aldrig kommer kunna bli hel igen, men livet får lov att kännas tomt, mörkt och hopplöst när allt slås i spillror.
SvaraRaderaFörhoppningsvis så vaknar man upp en dag och kan börja glädjas över de små obetydliga sakerna igen, som att se att solen skiner eller att kunna längta till morgon dagen.
Vill också skriva att jag tycker att du skriver så otroligt fint om era barn.
Varma kramar
Dina känslor är absolut INTE överflödiga utan mycket viktiga för ditt sorgearbete. Ta en dag i taget nu o andas.....kom ihåg att andas lugnt. Du har burit William så nära ditt hjärta i så många veckor så ha inte så bråttom. Min mamma sa alltid att för varje barn du föder växer ditt hjärta men för varje barn du misstar, misstar du en bit av ditt hjärta också. Och hon hade så rätt. Ditt hjärta blöder än o behöver tid att hela sig igen. Många kramar till dej <3
SvaraRaderaNi är ju olika och det är som de innan skrivit.
SvaraRadera(Hej förresten, jag är ledsen med dig. Jag har mist två små flickor och vi är inne på åttonde försöket.)
Du skriver vackert och jag gråter så med dig när jag läser. Jag vet ju att inte så många ord kan skriver gör att det känns bättre. Men litet omtanke kanske?
Jag hittar inte orden nu..efter att ha läst litet här så är jag mest bara full i gråt istället men jag skulle vilja skriva ord som gör att det känns bättre. Som gör att det går att bära..
Jag ska läsa litet mer i din fina blogg.
Jag skickar all omtanke jag kan.
Kram