Imorgon har vi möjlighet att åka på en träff med föreningen små änglar, och jag funderar om vi ska åka... Funderar om jag orkar, funderar om Cristofer orkar... klarar vi av det? Kommer det vara jobbigt eller lättande efteråt? Men mest är jag nog rädd för att jag måste ta tag i mina känslor, erkänna för mig själv vad som hänt och ta tag i sorgen....
Och bara tanken på det känns jobbigt...
Idag har vi varit ner till Uppsala och hämtat min farmor på sjukhuset. Hon har cancer och har varit ner för massa provtagning, så nu ska vi bara vänta och se och hoppas att den inte är elakartad...
Vi var en snabb sväng på minneslunden och satte tre ljus för våra barn... Vi skrev våra finas namn på ljusen innan vi satte dit dem, vi satte alla tre tillsammans.. Och jag hoppas att de tog sig så att de brinner fint där ikväll... När vi gick därifrån sade Cristofer till mig "vad tror du folk tänker när de ser våra tre ljus bredvid varandra? Och de är de enda ljusen med text på? Tror du folk reagerar på att de kanske är från samma familj?"... Och ja, jag vet inte vad folk tänker. Men på något sätt känns det som kanske att någon reagerar. Det är som Cristofer sade "om jag ser ett ljus det står något på så läser jag ju, borde det inte då finnas andra som gör det också?". Och jag vet inte. Jag har ingen aning. Men jag önskar att jag kunde svara honom att visst kanske det finns någon som bryr sig så mycket om de ljus vi sätter dit att de läser. Kanske berör det någon, kanske reagerar någon och spekulerar att det kanske är barn från samma familj... Kanske. Men jag vet inte. Jag kan inte vad det ger för reaktion....
Min psykolog sade något till mig i måndags som fick mig att tänka... Och jag har tänkt sen dess... Det hon sade var i princip att det verkar vara "flickorna" (Emelie och Elsie) på ena sidan och på den andra verkar det vara William. Hon upplever det som att vi "håller isär" förlusten av Emelie och Elsie med den vi har varit med om nu... Att det är annorlunda nu, att det är på ett annat sätt med William än vad det har varit med Emelie och Elsie... Och frågan är på vilket sätt det är annorlunda, beter vi oss annorlunda (jo naturligtvis, men nu tänker jag på vissa saker som jag inte tänker ta upp just nu)...
Och mitt i alla mina tankar och undvikande av att ta tag i sorgen så blir man ifrågasatt från fk varför jag ska vara sjukskriven.... Och hur länge... Jag får inte ens ihop vardagen än!
Måste jag få det? Jag har förlorat tre barn på under 2 år.... Är det inte mänskligt att rasa ihop och sluta fungera då?
Jag tycker du är så stark som orkar. Orkar tänka, orkar gå till psykolog och allt sånt. Att förlora tre barn på två år är inte mänskligt och det är så fruktansvärt orättvist.
SvaraRaderaOch försäkringskassan kan ju ta sig någonstans ibland. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Kram
Det är klart man reagerar om man ser ljus som era eller en sten för ett barn eller så. Önskar att ingen skulle behöva gå igenom det ni gör just nu, och fk, vad ska man säga :/ Skickar några styrketankar i kylan!
SvaraRaderaNär vi gick i föräldragruppen för första gången och temat var att alla berättade vad som hänt med sitt barn, var det väldigt tufft för mig. Vi alla grät så mycket, jag grät jättemycket, men efteråt kände jag en stor lättnad. Min man däremot mådde sämre efteråt. Man vet inte i förväg, det beror mycket på gruppen vilka som är där, och det är olika hur man reagerar på sånt. Du får se hur det ska kännas för dig, jag hoppas att det ska ge lite lättnad.
SvaraRaderaStora kramar!
Jag har själv aldrig förlorat ett barn, nej jag fick jackpott tre gånger i rad(vilket jag är oändligt tacksam över naturligtvis)har aldrig ens fått ett missfall.
SvaraRaderaMen jag läser en hel del bloggar och att ha förlorat ett barn är tyvärr inte alls ovanligt och även två barn har jag läst om flera gånger men att ha förlorat tre barn har jag bara läst om i Linas blogg (livet efter Alice heter bloggen) förut och då väntade hon tvillingar ena gången.
Så att ha varit gravid tre gånger och gått med barnen under ditt hjärta så länge och ändå inte ens ha ETT barn hos sig gör att jag tycker att livet är grymt och orättvist!!!
Du jag tycker inte alls att det är konstigt att det tar tid att hämta sig efter att ha varit med om detta ofattbara tre gånger så dom där på FK kan ju bara gå och gömma sig!!!
Men det är Sverige i ett nötskal regler,lagar och stelbent byråkrati till förbannelse!!!!
I landet lagom blir du och Cristofer väldigt obekväma för dem att ha att göra med!
Sverige ÄR bra på många sätt men ibland vill jag bara slita mitt hår!
Jag tycker att ni är otroligt starka båda två och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får eran dröm uppfylld en dag!
Att forskarna i USA kan hjälpa er.Eller att det löser sig på något annat sätt.
Jag tycker inte heller att det är konstigt om det känns mer svårt denna gång för vad jag förstått och läst fanns det ju ett större hopp att det skulle kunna gå vägen, William leve trots allt mycket längre i din mage än vad Emelie och Elsie gjorde.
OM de fötts hade ju Williams chanser varit mycket bättre än flickornas eftersom han vägde och varit längre i din mage.
Det här blev en lång kommentar hoppas du förstår att detta kommer från någon som inte vandrat en mil i dina skor men verkligen önskar er det bästa, trotts att vi inte känner varandra får din blogg mig verkligen att tänka till och inse vad lyckligt lottad jag är som har mina barn hos mig!
Stora kramar Tess W
Jag tror att det är många med mig som funderar hur du överhuvudtaget håller dig uppe med all sorg som du/ni drabbats av
SvaraRadera