Undvikande av livet...

Känns som jag blivit specialist på att undvika livet. Och det är inte något bra... Inget man ska försöka sträva efter att lära sig.. Och nu vet jag inte hur jag tar mig härifrån, och just nu vill jag nog inte ta mig härifrån heller...

Idag var sista vanliga mötet med min psykolog. På fredag är det avslutande möte och så ska jag få träffa min nya psykolog. Det jobbiga är att jag precis klarat av att få fullt förtroende för min nuvarande, hur ska jag klara av att få det för den här? När jag skulle behöva det nu. Jag hoppas att hon är bra i alla fall....
Idag kom jag fram till några viktiga saker tillsammans med min psykolog. Jag är rädd för att planera begravningen för att det blir så slutgiltigt, då har det verkligen hänt. Vi har fått en son och förlorat honom. Han finns inte längre han heller.... Och just nu kan jag inte ta in att det har hänt. Jag orkar inte, vågar inte. Jag är rädd att det blir för mycket. Så därför stänger jag av. Stänger av känslovärlden, och allt vad det innebär... Så mina känslor är i ett vakuum, och jag vägrar släppa ut dem!!! För jag vågar inte... Då frågade min psykolog vad jag var rädd skulle hända om jag släppte ut dem.. Och ja, det är ju frågan, vad händer då? Efter en del funderande och vissa följdfrågor från henne kom jag fram till att jag är rädd att bli apatisk. Jag är livrädd för att bli det... Och det är just vad det känns som att det kommer hända om jag släpper ut allt.. Om jag känner efter. Antingen blir jag nog helt apatisk eller så får jag nog något hemskt vredesutbrott... (men det sista erkände jag inte för psykologen, dumt nog, för det skäms jag för att säga). Min psykolog tycker att jag ska bli förbannad, ska hata, få ur mig ilskan... Men jag orkar inte... Jag vågar inte... För kanske leder den till apatiskt beteende sen? Kanske orkar jag inte hantera allt... Det är så skönt med min psykolog, för varje gång jag är där släpper hon lite luft ur min sprängfyllda ballong.... Men jag är snabb att byta ämne när det är känsligt, och det märker jag väl... Och hon märker det nog ännu mer än vad jag gör... Men jag orkar ju inte mer... Den där känslan att vilja krypa ihop i ett hörn och gömma mig blir bara starkare om jag gluttar för mycket på den där överfyllda bubblan...
Min psykolog frågade mig även vad jag skulle känna för att göra med all ilska mot läkarna som bara lovade och tittade på... Läkarna som bara lät oss sakta men säkert se när vårt barn dog och vi inte kunde göra något... Hon frågade vad det var jag var rädd för att jag skulle göra (dvs känna)... Om jag skulle känna att jag skulle vilja klå upp läkarna, slå ihjäl dem, skälla ut dem, eller vad kände jag vore det jag skulle vilja utsätta dem för om jag blir förbannad (i mitt huvud alltså, om ni förstår?). Och jag kom fram till att jag önskar att de får vara med om samma sak som oss. Först förlora två barn och sen titta på när läkarna inte gör något för det tredje, leva med ovissheten och rädslan, med sorgen och besvikelsen. Leva med allt det som vi levde så många veckor med. Vara i våra skor ett tag... Så de förstår hur vi känner. Hur svikna och ensamma vi känner oss nu...

15 grader varmt och skönt här hemma imorse när vi vaknade också... Så ohärligt det var!
Nu har vi pratat med vicevärden och de har varit här och kikat på pannan, vips så fungerade den igen! Så typiskt! MEN nu ska de, efter att vi har haft problem med pannan i flera år, byta ut något kretskort. Så hoppas jag att vi slipper sjunka ner på såhär kallt igen!!! Och jag som är frusen av mig i vanliga fall! Tycker 18 i sovrummet är i svalaste laget, och nu har vi haft 14-15 i alla rum... (ja i de vi vistas mycket i vill säga!) Vi har stängt till två rum och hur svalt det är där vill jag inte veta!

Men ljus är ju mysigt!
Och igår fixade vi i ordning en hylla till våra barn. Så nu står kort på Emelie och Elsie där (Williams kort har vi inte framkallat än), alla tre barnens namngivningsljus och deras hand och fotavtryck. Sen står det tre änglar som vi fick vid namngivningarna, och två änglar som prästen hade köpt till minnesstunden för Emelie och Elsie. Sen har vi ställt dit små ljuskoppar som vi eldar ljus i. Det ser rätt mysigt ut och är en bra tillfällig lösning tills vi bestämt hur vi ska göra med deras hylla :)